Bästa jaktminne 2020

[Ogster2]

Har många fina minnen från förra året men ett är inte avslutat ännu, har en stor gammal räv som djävlas nått så in i bomben...


Första mötet kom han i knät på passgrannen som helbommade 2smällar, såg besten glida iväg helskillnad.

Nästa möte så gled han ut mellan mig och en annan skytt, kommer väldigt sakta och visar att han har stenkoll på oss.. (ca60m)

Nästa gång väljer jag att ställa mig 40m ifrån gamla passet så jag kan skjuta åt båda håll, tro på fan att han kommer som en raket i ögonvrån och springer över passet där jag brukar stå
Inte nog med det så tar den fan sig igenom en bäck och kommer upp 60m längre bort där han sätter sig i 20sekunder och bara stirrar mig i ögonen för att sedan lunka vidare...

(Ingen älg kvar så har bara varit beväpnad med hagelbössan men åker han inte i backen innan Januari är slut funderar jag på att fuska och ta med drillingen!)

Gammal är äldst...

[karelsk blandning]

20201022_013912.jpg

Kan nog varit sista åt äldsta om han inte orkar nästa år, tyvärr inget riktigt bra hund jobb.

Däremot har det varit en som följt med några gånger i höst som inte jagat tidigare och vi sköt älg varje helg, erbjöd att hon fick skjuta men hon ville skjuta när hunden skällde ordentligt.
Stod still länge och när vi började gå på blev det gångstånd som kommer förbi på ca 120m med hunden alldeles i kalven som nu var själv.

[PTWalker]

Jakten har satt guldkant på tillvaron under det gångna året. Tog upp jakten på nytt efter ett längre uppehåll. Vilket i sig som helhet kan vara det bästa med året.

Tre dagar kommer jag att minnas särskilt resten av livet.

Givetvis toppar 1a viltet på drevjakt, att få fälla en dov i pass är obeskrivligt. Höra hundarnas skall, höra prasslet och sedan få se djuret. Spänningen när man får upp bössan och känner att nu trycker jag av, går det vägen?! Det tecknade lite men gick vidare, hör pip som avtar och knak i skogen - ligger det nu? Satt träffen som den skulle? Vart dröjer eftersöksekipaget? Allt gick fint och även o väntan kändes lång var den inte det.

Dagen då licenserna efter dryga 10 veckors väntan, äntligen landade i lådan.

Jakten på råbock med en kunnig guide i slutet på augusti. Då licenserna inte kommit, bokade jag en jakt där jag kunde få låna en bössa. Vi började tidigt på kvällen runt 17 och smög i det Uppländska landskapet. Vinden låg delvis fel, så vi fick börja med att klättra över ganska utmanande höjder för att inte avslöja oss i siluette längs fälten. Kommer efter ca 45 min in på skjutläge på ett Kid, men så små skjuter jag inte augusti och vi låte lillbocken gå vidare. Efter ytterligare en timme behöver vi passera en sista dunge innan vi ska försöka att locka med buttolo vid en åkerkant. När vi kommit in 10m i dungen ser vi en daglega, det prasslar till och på 5-10m håll i skydd av sly vrålar en bock ut oss. Jag osäkrar och vi tar långsamma steg runt i dungen och bockenfortsätter att skälla ut mig. Bocken märker att en lucka uppstår o kastar sig ut mot fältet och jag hinner bara höra riktningen som ljudet kommer ifrån. Strax efter det kommer två mindre bockar över fältet till undsättning? Men då vinden avslöjar oss viker de av innan skottläge finns. Vandrar hem utan bock, men med en fantastisk upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.

[JoacimOlsen]

Svårt det där med ETT minne så jag gör en "topp 3" istället

Minne 1: Måste ju ändå vara första jakten med dottern med ut, hon hade lite svårt att smyga och ville gärna prata lite för högt. När vi kom fram till ett ställe som brukar vara bra så hade vi get + kid åt ett håll och en dovspets på ett annat, då jag bara hade skjutit 2 hjortar innan så valde vi att smyga på hjorten. Efter en ansmygning på ett 100-tal meter så hade spetsen gått undan och en stånghjort kommit fram. Hållet var nu 120-130m och jag vågade inte smyga närmre, vek ut på den nysådda åkern med höstkorn och vek ut benstöden och la mig tillrätta. Dottern smög fram med filmkameran och jag riggade upp den, nu började stånghjorten bli rejält orolig så jag la mig ner och skulle korna in, då hade vapenremmen lagt sig om ena benet på kamerastativet så kände att kamera och stativ gjorde ett skutt och stånghjorten drar med spetsen i hasorna- FAN! Hinner jag få ur mig innan jag ser en halvskovel ladda på över åkern, jag visslar och han stannar, en kula strax bakom bogarna avslutar det hela. Själva skottsekvensen kom inte med på film, vilket var synd men jag rankar detta ändå som årets jaktminne då dottern var med och min första större hjort.

20201011_073109.jpg

Minne 2: Min första dovhjort efter 5års jagande på en mark som håller sporadiskt helt ok med hjort men jag har haft extrem stolpe ut under åren men så i år var det äntligen min tur.
1 Sept och jag kör ut till gården innan ljuset börjat trycka sig fram. Jag parkerar och inväntar ljuset - min erfarenhet är att det är mer till fördärv än nytta att gå ut i mörker särskilt om man ska pyrscha. Grannarna är betydligt tidigare och sitter redan på plats när jag smyger fram i kanten av första fältet. Dagen innan har jag sett en grupp på ett par spetsar, en stånghjort och en skovel precis på gränsen mellan mitt och grannarnas. Så jag väljer att dröja mig kvar där lite i kanten med en förhoppning om att hjortarna ska komma ut på min sida först, det kommer dock inte ut några hjortar under den halvtimmen jag sitter där. Ska tillbaka till jobbet senare så börjar känna att jag måste göra ett "taktiskt drag" så jag lämnar och smyger istället ner mot en liten damm som ligger i kanten på ett ganska stort fält. Halvvägs ner mot dammen ser jag hjortar, avståndet är långt med känns ändå komfortabelt. Ut med benstöden, riggar kameran och lägger mig på mage, kollar i kikaren och räknar in till 5st (om inte mitt minne sviker?) spetsar som går nere vid dammen och äter av det frodiga gräset vid dammkanten. De börjar röra sig och den ena spetsen efter den andra glider mig ur händerna när de kommer utom säker skjutzon, 2 spetsar kvar nu med dammvallen bakom, jag visslar men ingen reaktion, håller fram mellan bog och hals och smeker avtryckaren, det rycker till i hjorten och den slår ett varv innan den lägger sig. Den ligger och slår med huvudet och jag är säker på att ryggen är tuchad. Efter en stund lägger den ner huvudet och allt är still. Jag sitter kvar lite och plötsligt dyker de andra spetsarna upp igen, nu åter med bra kulfång och nu gör jag en dundertabbe - som om det inte räckte med EN premiärhjort så skulle man ju ge sig på en dubblé. Rejält adrenalinstin lägger jag mig åter ner och vinglar iväg en smäll på en av hjortarna, den tecknar helt ok tycker jag så jag anser allt färdigt. Går ner till första hjorten först och kollar den samt fotar m.m. Skottet har tagit långt bak i höjd med mellangärdet om jag minns rätt.

20200901_062209.jpg

Därefter går jag mot skottplatsen för nummer 2. Jag kollar mellan varje sträng av halm efter tröskningen och plötsligt ser jag en hjort ligga till synes ganska så "pigg" runt 60-70m från mig, inser ju att det är min påskjutna så jag laddar i en bula och gör en kringgående rörelse för att få bra kulfång, kommer in ganska nära och kan avsluta. Första smällen satt lågt i "tjockhalsen". Så min premiärhjort blev en dubblé

20200901_063446.jpg

Om jag kom i tid till jobbet? Nä knappast, jag kommer aldrig skjuta dubblé av ett vilt i den storleken igen om jag har en tid att passa - 2020 års jaktliga lärdom

Minne 3: Här har jag lite svårt att bestämma mig så det får bli delad 3:e plats för 2 minnen från 2020.
Det första är bocken för 2020 som jag spanade in från maj till augusti, jag bollade fram och åter med ett par kompisar med koll på medaljbockar om det var dags att "skörda" och fick en tumme upp efter en film den 11aug då jag kom riktigt nära inpå honom. Den 16:e Augusti smög jag fram på vallen där jag filmade honom 5 dagar tidigare, ingen bock ute när jag kom, endast get och kid som drog iväg. Satte mig tillrätta och lockade med Nordik roe och efter en 20-30min så kom bocken utfarande och fick en smäll, även här tabbade jag mig precis i skottet och sköt högt och långt bak (detta kan ni se i min bockjaktsfilm på tuben). Jag kunde snabbt avsluta så det gick bra ändå.

20200816_054951.jpg

Det andra minnet är från en spannmålsjakt då vi kom in i en stor flock med grisar mellan 45-80kg och jag lyckades skjuta inte mindre än 3 stycken

received_3242215462670993.jpeg

Det var i grova drag höjdpunkterna från 2020, men alla jaktsituationer etsar sig fast och finns där med en in i 2021.

Mvh Joacim

[börje]

För mej är nog det bästa jaktrelaterade minnet när zazzas valpar såg dagens ljus samt kalven som sköts för henne enda helgen hon fick jaga innan hon blev "avställd" pga dräktigheten.

[Jurrpe]

Det har varit ett fantastiskt jaktår för min del med många fina minnen.

Har spenderat många timmar med valpen, och att höra första väckskallet och drevet var en rejäl höjdpunkt!
Det blev några fina drev med han, ett av dom häftigaste va ett rävdrev som buktade runt mig på ca 2ha i närmare en timme.
När året fick avslutas på bästa möjliga sätt med första rådjuret, så är man helt klart nöjd med hösten

Utöver alla minnen med drevern, så har jakten i övrigt varit mycket givande.
Fick fälla en fin tjur på premiärmorgonen av älgjakten och hade flera ekipage i pass under första veckan.
Flera närkontakter med vilt och mycket spänning hela hösten.

Men ett starkt minne från denna höst är självklart också guldhornet som hänger över öppenspisen nu.
Att få smyga sig fram och skjuta en riktigt stor älgtjur och sitt livs trofe är nog något jag aldrig kommer glömma.

[Fritz Kraut]

Det har varit några fina minnen nu i höst, inte minst sträckjakten på gås, men det finaste är nog dovskoveln jag fällde en av de sista dagarna i november.

IMG_20201129_162935.jpg

[Ahlbäck]

Jag har haft en jättefin höst med många trevliga minnen, svårt att välja ut ett...
Fick skjuta dom första älgarna undan unghunden och det är ju en speciell känsla just dom där första ståndskallen med en unghund.
Två riktigt roliga minnen var när sonen 6 år var med och jagade...
En lördag morgon ville han följa med på jakt, såklart måste han ju få göra det.
Var ivrig och packade ryggsäcken med lite korv och mackor så tog vi hunden och for till skogs, funderade ut ett lämpligt lättgånget område att gå,
Släppte hunden och knallade över ett kalhygge till att börja med, redan på andra sökturen kom upptaget bara 300m från oss, blev gångstånd/sken 700 m innan det parkerade.
Stod och avvaktade en stund och jo det verkade stå bra, spänningen var på topp och sonen ringde till farfar och berättade att Bamse skällde och att han skulle försöka smyga....
Tänkte att det får ta den tid det tar, går det så går det. Vi kom närmare och närmare, när vi var 300m ifrån så tänkte jag att fasen det kanske går så jag sökte fram öronproppar från fickan och petade in i hans öron och sa att nu måste vi ta det väldigt försiktigt. Till slut så var vi på 60-70 m och såg hund och ko och kalv som stod på ett ungskogshygge, efter att ha sett på skådespelet ett tag så sköt vi kalven. Stolt ringde han en jaktkompis och sa att han måste komma med älgdragare.
Speciellt att få dela upplevelsen med sina barn.

Sen bar dert sig inte bättre än att vi lyckades igen när han var med 1,5 vecka senare, samma sak hann bara gå en liten bit så hörde vi älgar som lockade, sa åt pojken att det var älgar som lät och spänningen lyste i ögonen. Tog inte länge så tog hunden upp stod fast i upptaget. Medan vi lät hunden skälla en stund så kom en älgko gåendes rakt på oss som vi fick se på 15m avstånd.
Efter 1,5 tim ungefär var vi inne på ståndet i tät ungskog och lyckades med en kalv till.

Ett roligt minne också var mitt och hundens första jaktprov, länge sen jag var så nervös som när domaren ringde och vi bestämde när vi skulle gå provet, många tankar som snurrade.
Var ska vi hitta en älg?
Tänk om han bara svamlar så man får skämmas?
Tänk om han inte jagar om en främling är med?
Provet gick bra iaf, tog upp älg direkt som stod i upptaget, så då började nästa nervositet mitt livs längsta 90 minuter medan vi satt och väntade på att stöta första gången, varje uppehåll i skallet blev man orolig att det drog iväg och var tvungen att se på pejlen
Men det gick vägen, blev ett 1a pris på 79,5 poäng så jag är nöjd.

20201017_102710.jpg

20201114_204341.jpg

20201020_112054.jpg

[Andretty]

Bästa jaktminnet var när jag sköt två rådjur på samma pass på en klappjakt i december. De hade studsat ut ur en backe med full fart förbi min passgranne som förvarnar mig på radion. Rådjuren hinner lugna ned sig och kommer fint i pass för mig. Första sprang på min högra sida och det blev knall och fall. Andra på vänster sida och det vart ett litet eftersök. Den hade gått 80 meter trots träff bakom bogen med interbond 150 grain.

Men ovan skrivna är ett axplock, det har varit ett år med flera bra jakter. Jaktåret är dock ännu inte över. Ser fram emot lite mer jakt här i januari och ett par rävar/harar i februari. Kanske någon vårbock/bäver i maj och ett grisvak i vår!

[Canta]

Bra el påfrestande jaktminnen från 2020 är också de 6 storgaltar (100 kg +) som föll. Man ångrar sig nästan på direkten. Ligger grisen nånstans i buskarna 80 m bort, kanske den lever, hur f@an ska man kunna baxa ut den, går den att äta, vem ska man tvinga på den (hunden ?) osv.
Men ändå skjuter man. Dels för att annars kan man lika gärna byta hobby o dels för att storgaltar har en tendens att ta över en åtel dvs förhindra att yngre o mer lätthanterliga individer vågar sig fram .....

[k-Hornet]

Får nog bli septemberjakten i Skåne då jag sköt min första vildgris och kompisen sin första dovhjort. Samt de jakttorn å sånt vi fixade då.
Sambons mammas gård där vi håller på att iordningställa ett, om än litet, naggande gott jaktområde.

[Kungibyn]

Av flertalet goda jaktminnen från den gångna hösten sticker ett utav dom helt klart ut, först älgen åt unghunden.

Efter en misslyckad första ansmygning som resulterade i stöt ställer han om den efter ca 800m, å då gjorde även husse sitt jobb. Riktigt bra hund jobb, fyfan glädjen var total.

image000000.jpg

[TordYvel]

Trevlig tråd!

Mitt bäst jaktminne för 2020 är när min bästa vän tog med mig på sjöfågeljakt för första gången. Hageljakt har aldrig tilltalat mig av någon anledning innan, och fågeljakt ännu mindre. Efter att ha gått upp snortidigt utan att egentligen vetat vad jag gett mig in i så rodde vi ut med vettar som vi la ut och satte oss till rätta i vassen ute på något "holme". Vi satt bara 15m ifrån varandra och kunde tjöta medans vi duckade och tryckte för inkommande fågel. Sköt 23 skott och på sista så dalade till slut en vigg ner. Hans unghund skulle han få till att apportera men han var mer intresserad av vettarna och simmade ut och hämtade stolt tillbaka en av dem.

En fantastiskt rolig jakt där det hände saker hela tiden och man inte satt ensam som man kan göra timtals på drevjakt med sina synder och tankar. Resulterade i att jag dagarna därpå åkte till en handlare och skickade in licens på en Remington 11-87 för att kunna börja träna inför nästa säsong och förhoppningsvis få jaga mer fågel. Det var verkligen inte en jakt jag hade trott att jag skulle testa på eller för den delen fastna för så hårt!! Men kvalar ändå in på topp 3 starkaste jaktupplevelser någonsin!

[Dagl]

Hei!

Trivelig tråd å lese, og jeg må nesten bidra, med to tilfeller:

På vinterjakt etter rype i februar, tok min gordonsetter stand på ett krøn. Når jeg nærmet meg nedenfra avanserte hun noe, og stod igjen. Jeg nærmet meg igjen med hagla klar. Jeg så på hunden at noe skjedde over krønet som jeg ikke så... trolig gikk det opp ryper som fløy innover. Men etter avance en meter til, gikk ei rype til opp, som fløy til min høyre side. Jeg fikk sving på hagla, og den stupte. Men når den landet, kom den på at den ikke var helt død - bare vingeskutt... Hunden var over den, og etter en kort katt-og-mus-lek ble den innhentet. Ronja har aldri apportert, til tross for apportbevis, og jeg kalte henne inn. Hun kom... men lot rypa ligge.... Vel, den har hun vel bitt ihjel tenkte jeg, så jeg får gli ned på skiene å hente den. Men der var ingen rype..... Bare fjær lå igjen.
Nå har du gjort bort deg, sa jeg til Ronja. Her er den ikke! Du må finne den igjen.
Ronja ble synlig stresset, lette rundt og etterhvert nedover i tette bjørka. Jeg så på peilen at hun lette der nede, men ingen stillsignal som antydet at hun hadde funnet den. Tilslutt så jeg hun var på vei opp igjen. Pokker, da har hun ikke funnet den. Hun pleier alltid å bli der hun finner fugl.
Men jammen.... Når jeg får se hunden komme, så har hun rypa med seg...! Hennes første apport, og da jeg mest trengte det.


Det andre tilfellet jeg husker godt er fra toppjakt i desember, på besøk hos en kamerat. Ifjor hadde jeg flere uheldige opplevelser med toppjakt, som følge av dårlig innskutt våpen og dårlig rekylopptak. Jeg har derfor dårlig selvtillit, men trening i sommer og innskutt våpen to dager før avreise gjør at jeg føler å ha kontroll.
Vi får sen en tiur (tjädertupp) som sitter i topp 450 meter unna oss. Det er vanskelig å komme til, da den sitter ett godt stykke inn i skog slik at vi vil miste den av syne før vi kommer på skuddhold. Jeg går på, kameraten blir stående igjen. Etter 100 meter mister jeg den av syne, og går mot ett tre som er notert. Derfra skal det være rundt 150 meter til tiuren. Jeg kommer fram, men ser ingen tiur. Jeg vet at her må jeg få se den i glenner mellom furutrærne, så jeg går ytterst forsiktig ett og ett steg. Bruker kikkert for hvert steg. Først til ene kanten, så snur jeg og går mot andre kanten. Tilslutt får jeg plutselig se den i øye kroken. Måler avstand til 138 meter, og trekker meg sakte tilbake ute av syne. Får av meg ski, klargjør rifle og skyver sekken foran meg inn i glenna der jeg kan se den. Men når jeg ligger, kommer en grein i veien halvveis framme, og jeg ser bare hals og hode. Må flytte meg. På andre siden av en liten buske er det nytt forsøk. Men nei, her ser jeg ingenting. Under den lille buska, da?
Jo, her ser jeg kroppen på tiuren. Hverken bein eller hode, bare kroppen. Jeg får lagt an rifla, ser at tiuren nå snur seg fra meg. Klar til å seile ut... Jeg limer korset litt høyt i ryggen, slipper pusten halvveis ut og presser kjapt men kontrollert, skuddet av. Pang.... klasj.... Jeg ser tiuren stupe, og dun sprute. Denne måtte da vel falle?
Joda... den falt - rett ned, ikke langt fra stammen:


Det skulle også bli en orrhane på denne toppjakt helgen, som også ble ett godt skudd og en fugl like ved stammen. Selvtilliten er gjenvunnet til stor del. Nå ergrer det meg bare at vi ikke kan reise på toppjakt til Sverige, med tanke på dagens corona situasjon.
Vi får i den anledning håpe på ett bedre 2021....

God fortsettelse, alle sammen!

mvh Dagl

Mvh Dagl

[fugazi]

...första älgen åt unghunden.

Ibland blir det fel när man/jag läser... var han hungrig?

[Kungibyn]

...första älgen åt unghunden.

Ibland blir det fel när man/jag läser... var han hungrig?

Tog en stund innan jag fattade vad du menar

Första för/till unghunden då

kanske ngt dialektalt som fara ist för åka mm.

[kalsonghammare]

Har tre riktigt bra jaktminnen i år, alla älg.

1:a är såklart min första vuxna älg, en 14-taggare som kom på lock efter att jag kollat in honom och en 12-taggare mäta upp varandra i 10 minuter, sköt honom på 10-15 meter. Otrolig upplevelse, han skulle bara ha tag i kon som lät så betagande! Han förstod aldrig vad som hände.

2:a är kalven jag sköt, dessutom på min egen mark! Smygjagade, fick byta plats iom att två ryttare kom, smög till en viltstig jag känner till i kanten på min egen mark, ko o kalv kom farande efter några minuter, jag sköt kalven på ca 10 meter, de höll på att springa rakt över mig! Vilken otrolig känsla, både upprymdhet och nedstämdhet, det är inte kul då kalven lockar hjärtskärande efter kon då man skjutit. En viktig lärdom om att jakt inte är en lek.

3:e en till älgkalv, där jag hörde kon varningsropa då jag gick till tornet, det var krasch-is så jag hördes flera km. Jag var arg som tusan eftersom jag skrämt ko o kalv, men efter en 20 minuter står plötsligt en tjur på vad jag bedömer ca 160 meter. Fan, vi har bara kalv, det är ju typiskt. Men jag sätter igång o locka, tänker att jag kanske kan få in tjuren och få se den nära iaf. Plötsligt står ko och kalv bredvid tjuren. Jag har bra stöd, och fritt då det är åkermark, så jag tar stöd med armbåge så jag har tre stödpunkter för bössan och trycker av! Kalven står kvar, missade jag? Skjuter ett skott till, nu far alla älgarna upp i skogen. Ringer eftersök, kalven ligger med perfekt lungträff 60 meter från skottplatsen! Återigen på min mark dessutom! Så otroligt skönt att den inte blev skadeskjuten.

Sedan har jag många upplevelser med kråka och kaja, iom att jag jagar dessa på en bondgård, men de är inte i klass med älgarna.

[pininhakan]

Minns det här året som halvhyggligt... Inget märkvärdigt.
6 avskjutningsbockar ingen att skriva hem om.
Bra med hjort i början på säsongen.. släppte en superkapital när jag var ute själv som hade blivit för svår att bärja.

Ingen älg trots många jaktdagar.


Några fina drevjaktsdagar men väldigt många dåliga pass.

Kamraterna står inför generations skifte i hundgården så det blir nog en nedstående trend kommande år..

[fugazi]

...första älgen åt unghunden.

Ibland blir det fel när man/jag läser... var han hungrig?

Tog en stund innan jag fattade vad du menar

Första för/till unghunden då

kanske ngt dialektalt som fara ist för åka mm.

Njae.... sitter man som jag å läser utan glasögon med brytningsfel på ena ögat så blir det fel ibland!
Hjärnan la till ett a (först-a) och då...

[Masse_89]

Då farbror sköt en kviga på 20 m. Gångstånd och han fick se den från 600 m gåendes mot sig..