Just innan det den där timmen gått från solens nergång får vi se "nåt" i skumrasket. Efter en småsnabb ansmygning så kunde jag se att det var ett stort mörkt djur och ett litet ljust. Kunde inte se några spetsar så jag fortsatte smyga och hade smygit in på ca 50 meter i skydd av en hög rundbalar. Fällde ut benstödet på en av balarna och tittade, det var bra jävla mörkt men tack vare optik i världsklass och den lille röde punkten så höll jag i framdelen på den lilla hjorten och krökte fingret. Alaskan skenade iväg medan mitt mörkerseende försvann av den enorma mynningsflamman. Gick till bilen och hämtade lampor och hund "i fall att". Jojjomänsan, kalven låg där den stog, med gräset spretandes ur ena mungipan.
Så nu har jag skjutit mitt första dovvilt, mulad med mina första hemmaladdade patroner. Kan det bli bättre?
//Micke
