Namibia jakt.....del 2

[Minken]

Efter gårdagens lyckade jakt gav vi oss åter ut nästa morgon, idag så stod steenbok högt på listan (min far som också var med på resan hade dagarna innan försökt på oryx men vi hittade inte/tappade bort, se del 1), men idag kände han sig sugen på att fokusera mera på oryxjakten.

Vi åkte som föregående dag bil från lägret för att sedan ge sig ut på "promenad". Vädret var som 99,9 % av fallen i Namibia soligt och ganska kylslaget på morgonen. Idag gjorde jag dock inte om mitt misstag med för lite kläder, utan pälsade på mig med både fleece, tjock jacka samt behöll byxbenen på fram till tio-tiden.

När klockan närmade sig 9-snåret hände något smått osannolikt, vi lyckades stöta upp en gepard. Antagligen hade den precis slagit ett byte och därför inte begett sig iväg tidgare, när vi såg den sprang den på cirka 80 meters håll snett bortifrån oss. Här fanns ingen tid för tvekan, antingen sköt man eller så skulle chansen vara förbi. Jag fattade det senare beslutet och sköt (samtidgt som min far sköt), vi sköt två skott var (4 skott), geparden sprang vidare, hade vi missat?! Efter cirka 10 meter stannade den dock och föll omkull. Efter några minuters klättrande i bergen fram till geparden var alla på helspänn (inte för att geparder är farliga, utan mer av adrenalin kicken), väl framme så konstaterade vi att det satt två skott i den, det ena lite långt bak och det andra påerfekt placerat. För att slippa diverse familjegräl samt blodutgjutning beslutade vi snabbt om att "dela" på den. Detta var min första och troligtvis sista gepard, dock har min far skjutit en tidigare (chansen att skjuta 2 st är extrem minimal, som att vinna på Lotto ungefär).
Geparden hade torkat blod runt munnen och på hakan, så våra misstankar om att den precis slagit ett byte var nog befogade.

När man skjutit en gepard (lion eller leopard) är man i Namibia skyldig att rapportera in händelsen så snabbt som möjligt, därför inväntade vi att spåraren skulle gå tillbaka till bilen för att hämta den och vårt byte.

Min far och Eddie (han jagade med eddie på samma plats för några år sedan) sitter och berättar gamla lumpar minnen för varandra, Eddie sina från sydafrika och farsan sina från svenska flottan. Efter ett tag anländer bilen och vi beger oss iväg mot farmen för mätning samt foton för myndigheterna.

Då vi kommit mer en halvvägs till farmen hojtar både Andy (spåraren) och Eddie till, de har sett en steenbok bakom några buskar från bilen och vill att jag ska skjuta. Eftersom jag tycker att det generellt känns fel att skjuta från bil tvekade jag, men efter att både min far och eddie berättat (om än i viskande ton och snabba ord) hur svårt det är att smyga sig på steenbok och hur svåra de är att hitta beslutar jag mig ändå för att skjuta (sen må det på detta forum vara olika åsikter om att skjuta från bil, men jag kommer antagligen bara besöka Afrika en gång).
Jag lägger an bössan och tänker att dett blir väl en barnlek, pang, första skottet går, jag hör eddie säga "over it", ett snabbt andra skott följer även det över enligt eddie. Mer och mer missnöjd/frustrerad skjuter jag både tre,fyra och fem skott.
På det femte skottet faller djuret, jag hoppar ur bilen för att påbörja den långa färden till steenboken, döm av min förvåning när den 40 meter bort ligger död med ett skott genom frambogen, ett i huvudet och ett lite väl långt bak placerat.
Men ändå 3 skott i ett djur som ett rådjurs kid, och den stod upp (antingen skall skottet eller det genom bogen borde fällt den, när huvudet kokades såg man tydligt att kulan träffar i hjärnan). självklart hade jag missbedömt avståndet lite, men jag höll under och tyckte ändå att det var konstigt med alla dessa missar, så jag beslöt att skjuta in bössan när vi kom hem till farmen.
Troféen var inte någon jätte, men runt 2½-3tum tror jag.

Väl "hemma" på farmen, både mättes och vägdes geparden, den visade sig väga 45 kg, samt vara ganska lång i förhållande till sin vikt. Medans de andra åt vår "packed lunch" så passade jag på att skjuta in min bössa, den visade sig mycket riktigt gå nästan en 1 dm över vad den egentligen skulle! antagligen hade den fått en smäll, eller så hade farsgubben skruvat på den för att djävlas
<img src=icon_smile_angry.gif border=0 align=middle><img src=icon_smile_shock.gif border=0 align=middle>! Efter att ha skruvat mig halvfördärvat på aimpointens två rattar lyckas jag äntligen flytta siktpunkten rätt (är det bara jag som har problem med siktesinställningarna till aimpointen, att man bara kan röra punkten diagonalt?).

På eftermiddagen så jagade vi efter hartebeest, Hartebeesten finns i Namibia i ett ganska begränsat område (i alla fall i en stor koncentration, även om vissa ensamstörar finns lite överallt). Eddie har sån tur att hans mark ligger mitt i Hartebeestens födselområde vilket leder till att det finns mycket gott om dem (man ser dagligen runt 50-100 hartebeest), så våra chanser var relativt goda. Vi begav oss ut igen klockan 12:20, men vart hade alla hartebeest tagit vägen? När vi spanade från både bilen såg vi inga, så vi beslutade att klättra upp på ett berg, det såg ut att bli en enkel liten promenad upp, och det var det också. Väl uppe så kikarspanade vi och fick syn på en grupp med hartebeest en bit nedanför berget/jätte hög kulle, avståndet var dock lite för stort för att kunna avgöra storleken på trofén, men det såg ut att finnas en lämplig kanditat. Tyvärr var den sidan vi skulle ner på inte lika klätter vänlig som uppfarten varit, det var faktiskt tvärtemot, en kal klippvägg som lutade ganska brant nedåt.
Min far och Eddie började raskt klättra nedåt, men jag, livrädd till och med för att stå på en stege fick stora skälvan, men man är bara i Afrika en gång! Så jag lyckades på något sätt ta mig ner utan så mycket som en skråma (även om jag förträngt det mesta nu).
Väl nere började den kanske roligaste jakten jag varit med om, vår tilltänkta trofékanditat stod mitt inne i flocken som uppbehöll sig i ett bushlandskap, så krypande på knä, rumpa eller mage sick-sackade vi oss emellan kor, kalvar och yngre hanar.Efter 45 minuters krypande bland akaciabuskar (och dess taggar samt "wait-a-little-buskar) var vi äntligen inom håll för tjuren, den visade sig vara så bra som vi trott.
Nu gällde det bara att vänta tills den ställde sig rätt (den stod och tittade rakt mot oss, som tur är ser Hartebeests ganska dåligt så om man ligger still ser de en nästan aldrig), avståndet var cirka 90-100 meter och skottfältet någurlunda fritt. Efter några minuter vänder den sig så att jag kan skjuta ett snett-framifrån skott, Eddie säger att det är nu eller aldrig, den kan ha fått vittring på oss...Jag låter skottet gå, tyvärr ser jag hur kulan bryter av en kvist framför oss på cirka 15 meters håll, laddar snabbt om igen och låter skottet gå. Djuret tecknar och sätter fart, vi ligger stilla kvar och avvaktar, men när djuret inte visar något tecken till att stanna reser vi oss upp, rusar upp till en kopje (stenröse) lägger oss där och kikarspanar efter den.
Efter 2 min ser vi den, kulan har tagit lite långt bak och eftersom hartebeesten tillhör ett av afrikas hårdskjutnaste antiloper (enligt en afrika jaktfilm från Hunter's Video),kan den gå en bra bit även med ett relativt bra skott. Jag skjuter igen, avståndet är nu cirka 175 meter, djuret sätter åter upp farten och tecknar ej, jag laddar snabbt om, skjuter ytterligare ett. Djuret tecknar och saktar ner, eddie säger att 3:e skottet tog bra och vi börjar smyga och på sina ställen småspringa när läget tillåter fram mot djuret. Hartebeesten hade dock flyttat sig något från platsen där vi senast såg den och låg bakom en buske.
För att se till att djuret inte utsätts för ondödigt lidande sätter jag ytterligare ett skott i den (fångstskott i nacken).
Ofantligt lättad att allt gick bra tittar jag på eddie som pekar mot horisonten och säger att det var hans två kompisar som drog honom med sig.
Enligt Eddie finns det två slag av "hårdskjutna" Afrikanska vilt, de som producerar extremt mycket adrenalin (t.ex. buffel och oryx) eller de som hänger på kompisarna/flocken.
Trofén då, jo den visade sig vara en bit över guldklass....så taggarna i baken och knäna kändes betydligt mindre efter det beskedet...

Fortsättning följer...
Mvh Fredrik alias Minken

Ändrat av - Minken den 10/08/2003 23:02:22