Namibia jakt.....del 4

[Minken]

Här kommer fortsättningen, ledsen för förseningarna men mitt internet pajade när jag skrev del nr 4 förut, så jag blev lite butter, men nu är jag redo igen!
----------------------------------------------------------------------
Idag så skulle vi bara jaga halvdag eftersom vi senare på dagen skulle bege oss syd-väst ut för att jaga springbok hos en bekant till Eddie som hette Len (blev senare känd som Springbok-mannen).
Dagen började som alla andra med att stiga upp tidigt och ge sig ut på jakt (efter de obligatoriska hårda skorporna & kaffet), idag var det bara oryx som gällde.
Efter att ha åkt en knappt halvtimme ser vi två skuggor korsa vägen, "Jackel" skiker Eddie och bilen bromsar in, jag har i en enda rörelse lyckats ladda, slå på aimpointen samt dra ner ena hörselskyddet på örat, ena sjakalen stannar upp på vägen precis så länge att jag hinner avfyra ett skott, den faller på fläcken. Avståndet var lite dryga 80 meter och när vi kommer fram visar sig sjakalen vara en "black-backed-jackel" som är den vanligaste typen av sjakal. Kulan (en Nosler), hade gjort sitt jobb mer än väl, utgångshålet var lika stort som min hand och Eddie sa att detta är vad som brukar hända om man skjuter en sjakal med vapen över .222, de är alltså vädligt mjuka i kroppen (betydligt mjukare än våra rävar).
Mycket nöjda med vår start på dagen (även om den kanske inte var så jägarmässig) så fortsätter vi att leta oryx, både med hjälp av bilen och spåra till fots.
Timmarna går, och vi är inte närmare oryxarna än vi var första dagen, dessutom börjar vi få lite ont om tid, vi måste börja åka om cirka 2,5 timmar mot Len. Då får plötsligt Andy (spåraren) syn på något långt borta, i en titt genom kikaren visar det sig vara en flock oryx, dock är avståndet för långt för att man ska kunna se troférna tydligt. Vi bestämmer att vi ska ta bilen cirka 500 meter närmare för att sedan börja gå, sagt och gjort.
Ju närmare vi kommer, desto mer säkra blir vi på att det finns en okey trofé med i gruppen.
Vi stiger ur bilen och börjar smygningen, när vi är cirka 100 meter från djuren och de fortfarande inte upptäckt oss tror vi att allt är frid och fröjd, men icke! Ett djur sätter av i språngmarsch mot upp från dalen och upp mot krönet, nu gäller det att turen är med oss tänker jag. Eddie och min far är lite framför mig för att det är "gubben" som ska skjuta, men det verkar ju tydligen som om även detta läga ska gå oss ur händerna. Då händer det omöjliga och oryxrna stannar på krönet, blickar ner mot oss, och den stora tar ett kliv ut från flocken, pang, skottet går nästan på en gång. Djuren sätter fart igen, men den stora verkar bra träffad, den snubblar, reser sig och börjar sedan följa de andra, pang,pang, två skott till och den lägger sig. Vilken lycka! en mer sportslig jakt skulle man få leta efter och så fick vi vår oryx efter alla försök!
Vi sätter i rask takt av mot oryxen, väl där ger vi den ännu ett fångskott i nacken eftersom den ligger och sparkar (det visar sig senare att två av skotten satt i lungorna och det trejde i ryggraden, dock lite långt bak, men ändå låg den och sparkade).
Eddie hyser en stor respekt för oryx efter att en av hans arbetare gick fram till vad han trodde var en död oryx, detta misstag fick han betala dyrt med ett horn genom ena låret, så det var också en anledning till fångskottet!
Trofén visade sig mäta cirka 35 tum och vara grov i baserna, detta är helt ok siffror för oryxtjurar och den fick senare guldmedalj!
Efter att skjutit denna fina tjur hade vi cirka en timmes jakt kvar så vi gav oss ut efter en female orycx (vi hade två stycken oryx på licensen), dock hann vi inte hitta några fler oryxar innan vi var tvugna att åka till farmen för att därifrån ta med våra övernattningsväskor till Springbok-mannen.

Efter en resa i cirka 170 km/h på grusvägar kom vi fram till Len alias Springbok-mannen cirka fem på eftermiddagen. Len visade sig vara en stor man på dryga 1.90 och en vikt på drygt 100 kg skulle jag tippa, dock snäll som ett fromt lamm.
Vi åkte en sväng på markerna för att dels skjuta in våra bössor efter färden men också för att titta på den totalt främmande miljön. Hos Eddie var det kuperat med diverse småbuskar som växte lite överallt, här var det platt, torrt och med enstaka stora träd som bröt horisonten. Vi såg redan på denna lilla rundåkning flera springbok på avstånd som alla sprang ifrån oss, efter att frågat Eddie och Len om de var svårjagade blev vi dock lite lugnade, de skulle tydligen inte alls vara så skygga (de visste inte hur fel de skulle få...).

Lite senare på kvällen var det BQ, och om den hade varit bra hos Eddie var den strålande här! Len var år 2002 namibisk mästare i BQ! Det märktes bland annat på att han hade 4 st olika galler & 3 st olika pannor för att laga mat (framförallt kött, kött var något Len gillade skarpt <img src=icon_smile_big.gif border=0 align=middle>)över öppen eld. Dessutom blandade han ved från olika sorters träd för att få den ultimata smaken, att det sedan serverades springbok (som tydligen ska vara afrikas godaste antilop enligt boken; "The Perfect Shot", och jag kan inte misstycka!). Mums slurk är allt jag säger, det riktigt vattnas i munnen när jag tänker på den måltiden!<img src=icon_smile_approve.gif border=0 align=middle>