VÄSTILA skrev:Om frågan är - Är vissa raser mer benägna att söka kontakt med ägaren än andra raser?
Svar, ja! En hund som avbryter söket, drevet eller ståndet för att kolla vad husse gör är mer kontaktbenägen än en hund som inte gör det.
Då vissa raser driver, söker och ställer längre än andra raser så bör man utan tvekan kunna hävda att dem är mindre kontaktbebägna än de raser som gör precis tvärtom.
En hund som under drev eller stånd bryter för att söka sin ägare anser jag vara ett ofog och är per automatik en sämre jakthund i mina ögon.
Jag skulle hellre vilja formulera frågan såhär.
Finns det raser som är mer benägna än andra att uppfylla sin ägares önskan framför den egna driften? Exempelvis att bli inkallad under fullt stånd eller drev.
Detta här blir för svartvitt för min del... det beror helt på situationen. En hund som säger hej till husse som är inne på ståndet kan vara en fördel i vissa fall och vara skillnad på att komma i skottläge eller inte då man kan följa hunden in. En som släpper för att "söka" föraren är visserligen av ondo.
Jag är ingen expert, snarare en novis men det är sådant jag själv upplevt och testat.
You should not use a cartridge that does the job when everything goes right, you need one that works when everything goes wrong.” citat Bob Hagel.
VÄSTILA skrev:Om frågan är - Är vissa raser mer benägna att söka kontakt med ägaren än andra raser?
Svar, ja! En hund som avbryter söket, drevet eller ståndet för att kolla vad husse gör är mer kontaktbenägen än en hund som inte gör det.
Då vissa raser driver, söker och ställer längre än andra raser så bör man utan tvekan kunna hävda att dem är mindre kontaktbebägna än de raser som gör precis tvärtom.
En hund som under drev eller stånd bryter för att söka sin ägare anser jag vara ett ofog och är per automatik en sämre jakthund i mina ögon.
Jag skulle hellre vilja formulera frågan såhär.
Finns det raser som är mer benägna än andra att uppfylla sin ägares önskan framför den egna driften? Exempelvis att bli inkallad under fullt stånd eller drev.
Då är du ju inne på lydnad. (Lydnad under jakt - inte typ vacker tass). Med en dåres envishet - skillnad mot samarbete. De enda jag kan med visst fog uttala mig om vad det gäller det du är ute efter är mindre drivande hundar. Där är ofta beaglarna och drevrarna i särklass envisast och svåra på inkallning. Det i konkurrens med en hel del taxar som är en speciell hund. De kroknar förvisso lite tidigare men kan vara rejält humörberoende. Kan springa och gömma sig för att vila och sen fortsätta. Bassets är oftast rätt fogliga men det är bara en handfull jag jagat med eller varit med och dömt. Främst fauve. ADB räknas av någon anledning in här och är ju en kortdrivare men fogliga. Skulle jag nämna nån ras så i så fall basset och i så fall fauve. Men det kan i sin tur bero på fauveägarna snarare än rasen.
VÄSTILA skrev:Om frågan är - Är vissa raser mer benägna att söka kontakt med ägaren än andra raser?
Svar, ja! En hund som avbryter söket, drevet eller ståndet för att kolla vad husse gör är mer kontaktbenägen än en hund som inte gör det.
Då vissa raser driver, söker och ställer längre än andra raser så bör man utan tvekan kunna hävda att dem är mindre kontaktbebägna än de raser som gör precis tvärtom.
En hund som under drev eller stånd bryter för att söka sin ägare anser jag vara ett ofog och är per automatik en sämre jakthund i mina ögon.
Jag skulle hellre vilja formulera frågan såhär.
Finns det raser som är mer benägna än andra att uppfylla sin ägares önskan framför den egna driften? Exempelvis att bli inkallad under fullt stånd eller drev.
Detta här blir för svartvitt för min del... det beror helt på situationen. En hund som säger hej till husse som är inne på ståndet kan vara en fördel i vissa fall och vara skillnad på att komma i skottläge eller inte då man kan följa hunden in. En som släpper för att "söka" föraren är visserligen av ondo.
Jag är ingen expert, snarare en novis men det är sådant jag själv upplevt och testat.
Det har du helt rätt i. En ställande hund som kommer till ägaren när den vet att ägaren är i direkt närhet kan ha klart positiva effekter. Men en ställande hund som bryter ståndet för att leta upp ägaren som inte hunnit fram anser jag vara förkastligt.
VÄSTILA skrev:Om frågan är - Är vissa raser mer benägna att söka kontakt med ägaren än andra raser?
Svar, ja! En hund som avbryter söket, drevet eller ståndet för att kolla vad husse gör är mer kontaktbenägen än en hund som inte gör det.
Då vissa raser driver, söker och ställer längre än andra raser så bör man utan tvekan kunna hävda att dem är mindre kontaktbebägna än de raser som gör precis tvärtom.
En hund som under drev eller stånd bryter för att söka sin ägare anser jag vara ett ofog och är per automatik en sämre jakthund i mina ögon.
Jag skulle hellre vilja formulera frågan såhär.
Finns det raser som är mer benägna än andra att uppfylla sin ägares önskan framför den egna driften? Exempelvis att bli inkallad under fullt stånd eller drev.
Då är du ju inne på lydnad. (Lydnad under jakt - inte typ vacker tass). Med en dåres envishet - skillnad mot samarbete. De enda jag kan med visst fog uttala mig om vad det gäller det du är ute efter är mindre drivande hundar. Där är ofta beaglarna och drevrarna i särklass envisast och svåra på inkallning. Det i konkurrens med en hel del taxar som är en speciell hund. De kroknar förvisso lite tidigare men kan vara rejält humörberoende. Kan springa och gömma sig för att vila och sen fortsätta. Bassets är oftast rätt fogliga men det är bara en handfull jag jagat med eller varit med och dömt. Främst fauve. ADB räknas av någon anledning in här och är ju en kortdrivare men fogliga. Skulle jag nämna nån ras så i så fall basset och i så fall fauve. Men det kan i sin tur bero på fauveägarna snarare än rasen.
Men är det inte lättare att få vissa raser att lyda än andra? Och är inte det på grund av deras nedärvda vilja att behaga sin ägare?
Då är du ju inne på lydnad. (Lydnad under jakt - inte typ vacker tass). Med en dåres envishet - skillnad mot samarbete. De enda jag kan med visst fog uttala mig om vad det gäller det du är ute efter är mindre drivande hundar. Där är ofta beaglarna och drevrarna i särklass envisast och svåra på inkallning. Det i konkurrens med en hel del taxar som är en speciell hund. De kroknar förvisso lite tidigare men kan vara rejält humörberoende. Kan springa och gömma sig för att vila och sen fortsätta. Bassets är oftast rätt fogliga men det är bara en handfull jag jagat med eller varit med och dömt. Främst fauve. ADB räknas av någon anledning in här och är ju en kortdrivare men fogliga. Skulle jag nämna nån ras så i så fall basset och i så fall fauve. Men det kan i sin tur bero på fauveägarna snarare än rasen.[/quote]
Men är det inte lättare att få vissa raser att lyda än andra? Och är inte det på grund av deras nedärvda vilja att behaga sin ägare?[/quote]
Jo det är lättare att få vissa raser att lyda än andra. Pudlar eller givna exempel av om det var Canta med Border Collie. Tror det finn något slags index på hur många gånger man måste återupprepa en inlärning för olika hundraser. Pudel och Border Collie har typ index 5 och drivande hundar index typ 80-90. Om det har att göra med vilja att behaga ägaren eller om det är så att andra egenskaper väger tyngre eller så att säga har dämpats veti tusan. Jag misstänker att det mer handlar om att ägaren känner sig behagad av en lydig hund än tvärtom. Min Beagle kommer när han är trött och jag ropar korv. Då blir jag behagad, han mätt.
