Jesper Einarsson skrev:Ja där kom allt i en annan dager iallafall för mig.
Uppfattade det som första hunden skällde på för långt håll för att kunna gå in och veta var grisen står och komma till skott.
Skrev innan att jämten låg på bra i början och gjorde ett kanonjobb. Avståndet mellan gris och hund ökade väl sen efter hand. Sen vilken sorts hund man vill ha till vildsvinsjakt kan man diskutera i evighet.
Några här tycker hundarna ska ligga på hårt (Jag) och vissa på lite längre avstånd. Låt oss säga att en stor galt skadeskjuts. Vi är på plats 2 timmar efter skottet och det börjar skymma på. Efter ca 1000 m spårning kommer vi fram till en stor och tät vass. Vi släpper hundarna och det blir ståndkall. Hade ni velat gå in om ni visste att hundarna stod på långa håll och skällde? Det hade inte jag. Tror ni det hade gått att skjuta för en hund som står låt oss säga 7 meter från grisen. Skulle nog vilja påstå att det handlar om endast någon meter eller ett par. Hundarna kan ju såklart stå på LITE längre håll tills husse kommer i närheten för att sedan gå på hårdare. I sådana lägen måste man ju lita på att hundarna ligger på och verkligen visar var grisen är. Både för att komma till avslut och för sin egen säkerhet. Vad tror ni??
/Jesper
Du skriver att hundarna står på långt håll!
För mig är inte 7m långt håll, jo möjligen i vass men alla e-söks tillfällen avslutas inte i sådan bonitet.
Det jag vill med mina hundar är att hunden ska påvisa var grisen är, och det vet dom vid i stort sett alla tillfällen oavsett terräng.
Det enda som kan stöka till situatonen i avslutet är när vi kommer in i området, hunden har oftast väldigt bra koll i miljön framåt och kan på grund av vår annalkande närvaro störas i ståndet och med detta tappa lita av konsentrationen på målet framför.
Det jag vill är att vildsvinet ska begå misstaget och röja sig, detta i sin iver att jaga undan hunden och med detta exponera sig för skott.
Men detta kräver som i den situationen du beskriver att hunden orkar stå för grisen länge, och detta kan pågå olika länge lite beroende på miljön innan man kommit i position, är det sedan e-sök i mörker ja då tappar vi överrasknings momentet och vi kan bara gissa oss till vad det är som kommer mot oss innan vi tänder pannlampan.
En skalltrött hund som skäller ett fåtal skall går omedelbart bort för mig, detta då den skallmattan som ska dölja min ankomst är helt omöjlig att gå på in mot ståndet.
Sen tycker jag mig se att hundar, iaf min kan växla upp i situationen om opponenten visar minsta tecken på svaghet.
Dom skäller liksom inte helt statiskt utan börjar viltet tappa försvarsförmåga så minskar avståndet rejält, detta tycker då jag iaf är jaktförstånd i kombination med överlevnadsinstingt.
Och så vill jag ha det, har tillbringar allt för många timmar i bilen till olika djurkliniker, och sekundärt fått försaka till räckligt många jakttillfällen pågrund av skadade och trasiga hundar.
Det jag är ute efter är att hunden ska anvisa mig var viltet finns, den behöver liksom inte gå i klintch med grisen, för då förlorar dom med mycket stor säkerhet, men när detta är gjort så ska
jag vara den som ska fria eller fälla om så behövs beroende av skada, alla eftersök avslutas som bekant inte med ett skott.
Har haft min hundar i så pass många år så jag kan nu höra på skallgivningen hur det är ställt med viltet i de flesta fall.
Hade jag däremot haft en skapare hund/ar så hade mina chanser till träning och då framförallt jaktlig träning och ståndegenskaper varit synnerligen begränsats av flera orsaker som ni säkert förstår.
Och med detta så tappar man det viktiga samarbetet mellan hund och förare, jakten förlorar liksom en nyans på något sätt då jag inte kan säga på ett ungefär vad som sker.
Jag kan förstå dig Jesper som istort sett bara håller på med eftersök, att du då vill ha lite mera skärpa och tuffare egenskaper.
Tyvärr så passar sällan detta arbetsätt på regelrätt jakt på oskadat vilt,
Så min fråga är hur tränar du ståndegenskapen på din tilltänkta eftersökshund?
Så fort det blir tal om eftersök så har vi en tendens att välja den största grisen i skogen och använda denna som ett argument i dialogen.
Och visst sker det eftersök på riktigt stora grisar och visst är dom farliga att ha att göra med de som nu lyckas gå över 100- 150kg.
Men faktum är att dessa är oerhört orörliga i trånga situationer, och förråder oftast sig själva vid minsta förflyttning.
Så länge man inte rusar in i situationen så löper man absolut ingen större risk att bli rammad av en gris eller älg för den delen.
Det är liksom det hunden ska sköta om man gör rätt,
innan du är målet för anfallet.
//B
Trots att många verka tycka det...
