Det finns en hake i Spåns resonemang. Lagstiftning som reglerar relationer och handlanden människor emellan är en sak. En helt annan fråga är lagstiftning som reglerar förhållandet djur/människa. Om staten bestämmer över rovdjurspolitiken, är det också rimligt att staten tar det fulla ansvaret för de negativa konsekvenser denna politik kan tänkas medföra. Omfattningen av detta ansvar är för lågt, och i vissa fall obefintligt. En konsekvensutredning om vargens varande och görande har krävts från en mängd olika håll, men inte kommit till stånd. Jag bor i Norrland. Tycker det är orimligt att jag ska kunna kräva att viltstammarna i Sydsverige ska se ut si eller så, samtidigt som invånarna i Sydsverige bör vara sparsamma i sina åsikter om hur viltstammarna i Norrland ska te sig. Kallas subsidiaritetsprincipen. Utifrån det perspektivet är det fullt förståeligt att vissa personer genomför en eftersöksstrejk som en desperat metod att försöka påverka rikspolitiken. Det handlar om hur man som person ser på problemet, och vilken uppfattning man har om hur man kan få folk att lyssna.
Personligen tycker jag att en process för att påverka politiker bör genomföras så att tredje part (läs; trafikskadat vilt) inte drabbas. En eftersöksstrejk kan vara en bra metod, om varje annat alternativ är förbrukat. Jag väljer att vara optimistisk, och tror att andra sätt kan vara att föredra.
En sak är dock alldeles säker; om varg, björn och lo ökar mer och mer utan möjlighet till skyddsjakt, kan detta bli än värre för övrigt vilt. En varg eller en björn är ju som bekant inte alltid så petig om huruvida bytesdjuret är ordentligt avlivat eller ej, före måltidens början.
Jag tror att bästa sättet att lösa problemet, är om jakträttsinnehavaren tar de beslut som ska tas, om viltvården på sin egen mark.
(Att sedan använda denna rätt i FRIVILLIG medverkan i tex ett VVO, är för det mesta en bra väg att gå...

)