Inför Nordiska mästerskapen i England 1992 stränade vi 3 i svenska laget på hjorten på 100 m. Den går i samma haftighet som älgen och har även den
Vi sköt 3 och 4 skott åt samma håll och det blev oftast 5:or. Femman är exakt lika stor som femettan, 15cm, fast vi sköt på 100m istället för 80. Mina två lagkamrater hade .222 (varav en har en Lakelander) och jag hade 6,5 med nackdelen att jag hade längre slutstycksgång och därmed lite kortare tid för mina 4 skott på de 4,3 sekunderna.
Nå det är preskriberat nu, det stora problemet för många är att de siktar.
Jag hörde hakskägget här ovan och ett annat bekant ställe är vita fläcken vid örat.
Vita fläcken är kanske 5cm och trean är 45 cm. Är det rimligt att sikta på detta lilla för att träffa det enorma träffområdet ( ja, det är gigantiskt stort när man gör rätt)?
Varför i hela friden gör folk det så svårt för sig genom att sikta på en son liten fläck om det gäller att ha 4 skott i träffområdet?
Vinnande tips: Gå framför träffområdet lite och tryck av. Det är faktiskt inte svårare än så.
Jag har hittills haft 2 adepter i mitt liv.
De hamnade i landslaget inom ett år båda två eftersom de gjorde som jag sa.

En bunt jägarexamenselever har också passerat, och ingen har hittills haft problem med uppskjutningen.