Helt övertygad om att en jämte eller gråhund, spårande, ställande eller tränad som ledhund är ett bra alternativ för den som jagar mycket efter t ex älg. Vilket jag dock inte gör.
I våra marker är det inte längre aktuellt att släppa en hund utom kontroll p g a den stora vargtätheten. Flera jaktgrannar har under den gångna älgjakten blivit av med sina hundar. Inte roligt att finna pejlhalsband och hunddelar.
Nåväl, vi bestämde oss för en Springer Spaniel när vi letade hund. Målsättningen vara att träna upp den för eftersök av klövvilt. Och vad som sades så skulle denna ras vara lättlärd. Springern är en utpräglad stötande fågelhund. Och en utmärkt sällskapshund inte minst, som dessutom är avlad att inte lämna föraren längre än motsvarande hagelavstånd, när hon går fritt. Än så länge har hon inte varit på rymmen.
Redan vid 10 veckors ålder var det dags att lägga köttbullsspår runt huset. Hela första sommaren så lades spår, kanske 1 gång varje vecka. Köttbulle i snöre, kortare o längre spår, med något riktigt gott i slutet som t ex lite kycklingskinn. Hon missade aldrig!
De första gångerna fick hon leka, spåra fritt utan sele. Men redan efter ett tiotal tillfällen plockades sele och lina fram varje gång hon skulle spåra.
Så blev det annat byte. Korv. Korv i snöre. På sensommaren doppades korvarna i älgblod.
Gick några kurser där det visades hur man kunde lägga spår. Vikten betonades av att använda speciell påse, sele och lina just för spårning. Hunden har samma utrustning även i dag för spårning, och vet vad det handlar om när vi tar fram påsen.
Tog rätt på några klövar som delades. Vissa menade att klövarna inte skulle delas för bästa resultat.
Vid varje spårträning därefter var det delad älgklöv som gällde och blodspår, någon droppe var tredje meter. Tar rätt på älgblod, som vispas tills det kallnar. Detta för att det inte ska koagulera.
I samband med viltspårkurs i Norge påtalades vikten av att inte använda blod som saltats för att undvika koagulering. Så är blod oftast behandlade på slakteriet.
Använder bara älgblod så som gamle jägaren sa till mig. För det blir inte bara blod utan även lite annat från älgen som slinker med. Använder mindre än 1 dl till varje spår.
En av instruktörerna vi varit i kontakt med talade om att allt skadat vilt avger en vittring som skiljer sig mot vad oskadat har. Det stämmer, för hunden följer alltid det spår vi lägger även om andra djur (även älgar) korsar före spårning eller i samband med spårning. Och så fungerar det även vid eftersök. Hon väljer bara det djur som är skadat oavsett om det är dåligt med blod eller inte.
Nu är hon "meriterad" både i Sverige och Norge. I Norge dras ingen klöv vid prov, där gäller bara blodspår (viltet antas ramla ned skadade från himlen).
Vid 1.5 års ålder var hunden med på älgjakt för första gången. En älg sköts. Älgen gick undan några hundra meter innan den dog. Snart kom den hund som drivit fram älgen. Jag tänkte spåra för första gången. Då sa den gamle att det får du inte göra. Du ska vara noga med att aldrig vara nummer två, de första gångerna. För då lär sig hunden detta. Hunden leddes försiktigt fram från ett annat håll.
Nåväl vid senare tillfälle så har nu hunden fått spåra som nummer ett flertal gånger. Missar inte om viltet är skadat (med eller utan blod) eller påskjutet. Är i stort sett ointresserad av andra spår, även om hon sätts på spår som är helt färska. Har flera gånger lett fram henne direkt då jag träffat på älg.
Inget skadat djur - tydligt ointresserad.
Som den fågelhund hon är, ligger hon gärna på bryggan eller i båten o studerar sjöfåglarna som simmar förbi på nära håll. Nu är det soffan som gäller. Till helgen blir det underhållsträning, med leverpastej i slutet av kilometerspåret.
Har fått till den hund vi ville ha. Men det skulle till en hel del träning, kanske 150 spår eller mer utöver de första köttbullsspåren runt husknuten.
Om det blir en till Springer framöver, ska då tränas till att bara följa färska älgspår från oskadade djur. Typ tyst ledhund.
Är absolut ingen specialist på detta med hundar eller jakt, men vi lär oss från gång till gång.
Kan bara konstatera att det i vårt fall inte var helt fel med köttbullar o korvar, då det inte fanns nedärvda anlag.
