Karelskjämte skrev:En liten historia från min jaktkarriärs början.
Min käre far hade skaffat sig sin första beagle, hunden nätt och jämnt injagad.
Hon drev bra men gav upp efter 30-40minuter och ingen hare skjuten första hösten.
Så fader hade haft hjärnblödning och början på hösten orkade och kunden han inte jaga.
Läkarna förbjöd jakt med hagelgevär för rekylens skull.
Så då blev det dags för jakt och pojken (jag) fick ta bössan kom man på, han har ju fått hål i burkar och kartonger i rullande bildäck.
Detta var i slutet av november och snö hade det kommit.
Jag placerades ut på generalpasset, en gammal fyrvägskorsning där två kärrvägar från förr korsade varandra.
Fader går vidare och släpper hunden på ett par gamla igenväxta ängar och det dröjer inte länge till upptag och fullt drev.
Där står jag nervös och spänd med farfars tikka m70 kombi.
Drevet hörs komma åt mitt håll och då börjar tänka på det här med snö i pipan!
Jag bryter bössan och kikar genom hagel pipan och ser haren genom pipan då den passerar över kärrvägen!
Det var det enda jag såg av haren på min jaktpremiär med "eget vapen"!!!
haha!! klockrent!!
" You ever get lonely?" "Only around people." (The thin red line)
Där jag bodde ett tag så snickrade vi ihop en äkta ljugarbänk, med just syftet att dra rövarhistorier. Alla visste om att det skarvades, och det vart så småningom en konst i sig. En av gäddhistorierna förvandlades till något liknande:
Ja, när han högg vettu, då vart det som en sån där tsunami. Vi fick hålla emot på stranden. Så kämpa jag väl några timmar och fick in ´an till land, men det var ingen som våga sig fram med kniven. Vi fick hojta på grannen så kom han ner med hagelbössan, två smällar tog det innan ´an låg still. Sen fick vi ju hem och hämta traktorn för å släpa hem ´an. Mormor vart sinnu (arg för det som inte begriper dalmål), skulle ju ta ett år å male ner den där till färs.
En klassiker där var också att säga att "den var så HÄR stor", och så höll man upp armarna så brett man kunde, och lade till: "mellan ögonen!"
Karelskjämte skrev:En liten historia från min jaktkarriärs början.
Min käre far hade skaffat sig sin första beagle, hunden nätt och jämnt injagad.
Hon drev bra men gav upp efter 30-40minuter och ingen hare skjuten första hösten.
Så fader hade haft hjärnblödning och början på hösten orkade och kunden han inte jaga.
Läkarna förbjöd jakt med hagelgevär för rekylens skull.
Så då blev det dags för jakt och pojken (jag) fick ta bössan kom man på, han har ju fått hål i burkar och kartonger i rullande bildäck.
Detta var i slutet av november och snö hade det kommit.
Jag placerades ut på generalpasset, en gammal fyrvägskorsning där två kärrvägar från förr korsade varandra.
Fader går vidare och släpper hunden på ett par gamla igenväxta ängar och det dröjer inte länge till upptag och fullt drev.
Där står jag nervös och spänd med farfars tikka m70 kombi.
Drevet hörs komma åt mitt håll och då börjar tänka på det här med snö i pipan!
Jag bryter bössan och kikar genom hagel pipan och ser haren genom pipan då den passerar över kärrvägen!
Det var det enda jag såg av haren på min jaktpremiär med "eget vapen"!!!
haha!! klockrent!!
Måste ju bjuda på sig själv!
Det är inte alltid jakten slutar med en sexa eller skovel!
1640. 6,5×55 Zeiss HD5 3-15×50
1640. 8×57 Vortex viper pst 1 - 4x24
Ruger 77 s / s 338wm Zeiss HD5 3-15×50
Brno 22LR Weaver Grand slam 3-10×40
Bettinzoli 12ga
Brno 104 12/7x57r Weaver 3-9×38
En arbetsdag är en förlorad jaktdag= en skit dag!
Detta utspelade sig i en grannby just vid införandet av licensjakt på älg,
att det skulle bli licensjakt var en stor händelse så det kallades till stormöte i bystugan för att redogöra hur detta skulle fungera, det var livliga diskussioner om licens älgar hit och licens älgar dit,
tillslut reste sig en äldre jägare upp och frågade skogvaktaren som höll i mötet
-hur är det egentligen när man har skjutit den där licens älgen är det som vanligt då sen?
PatrikMalmo skrev:Där jag bodde ett tag så snickrade vi ihop en äkta ljugarbänk, med just syftet att dra rövarhistorier. Alla visste om att det skarvades, och det vart så småningom en konst i sig. En av gäddhistorierna förvandlades till något liknande:
Ja, när han högg vettu, då vart det som en sån där tsunami. Vi fick hålla emot på stranden. Så kämpa jag väl några timmar och fick in ´an till land, men det var ingen som våga sig fram med kniven. Vi fick hojta på grannen så kom han ner med hagelbössan, två smällar tog det innan ´an låg still. Sen fick vi ju hem och hämta traktorn för å släpa hem ´an. Mormor vart sinnu (arg för det som inte begriper dalmål), skulle ju ta ett år å male ner den där till färs.
En klassiker där var också att säga att "den var så HÄR stor", och så höll man upp armarna så brett man kunde, och lade till: "mellan ögonen!"
Jag har en helt sann
jag drog (efter en timmes kamp) upp en gädda så stor at den hade en and i magen, helt sant, en andunge
båten nästan kantrade, det kan ha att göra med att vi var 2st över hundra kilo och 2 st inst 9okg var i en liten plast eka.
sen en lokal skröna om en farbror som efter en översvämning gick och sköt gäddor på åkern med hagelbössan
jag drog (efter en timmes kamp) upp en gädda så stor at den hade en and i magen, helt sant, en andunge
båten nästan kantrade, det kan ha att göra med att vi var 2st över hundra kilo och 2 st inst 9okg var i en liten plast eka.
sen en lokal skröna om en farbror som efter en översvämning gick och sköt gäddor på åkern med hagelbössan
Måste ha varit ett monster det!
Har sett en gädda som högg en halvvuxen andunge men aldrig själv fått upp något så stort. Som barn klubbade vi gädda med påk när de gick upp i bäckarna för att leka. Men de skulle klubbas innan de hade lekt och inte vara större än ett-två kilo (annars fick vi bannor, det var att ta död på sånt som inte dög till mat). Andra gäddor leker på grunt vatten i sjöarna, och där fanns en gubbe som brukade skjuta några med hagelbössa - är nog ingen skröna du hört! Morfar berättade också att han snarade gädda som ung, men det provade vi aldrig.
Min morfar var en mycket trädgårdsintresserad lärare och hade gott om fruktträd och bärbuskar i trädgården.
Fåglar som åt av bären tyckte han sämre om och sköt skarpt med hagelbössan ut genom kontorsfönstret... - Mitt i ett villaområde och med en polis boende i närmaste grannskapet!!!
Han fick aldrig några frågor om det. Folk hade nog mer respekt för lärare förr i tiden.
Senast redigerad av 1 Pligg-Patrik, redigerad totalt 17 gånger.
"- Ä de inte himmelens ljuvligheter å ligga här ute i friska naturen å passa på älg,
å slippa krig, örlog å kärringer å andra farligheter!"
Gå med i Gustaf Schröder-sällskapet! http://gustafschroder.se/
I vårat jaktlag hade vi långt tillbaka innan min tid en läkare som var lite burdus med å jagade.
Under en jakt hade en skytt med dåligt omdöme/slarv skjutit en älgko rätt i baken och lyckats träffa mitt i.. vad ska vi säga.. "livets strålande lykta".
Några månader senare behövde den aktuella skytten uppsöka vårdcentralen där läkaren jobbade. Läkaren hade för vana att gå ut i det fulla väntrummet och gå runt och fråga patienterna vad som felades dem, men när han så kommer fram till vår skytt säger han istället högt och ljudligt:
"JAHA, Å HÄR SITTER HAN SOM SKÖT EN ÄLGKO MITT I FITTAN"
Tror inte han lossade några mer slarvskott efter detta.
Senast redigerad av 1 Pligg-Patrik, redigerad totalt 5 gånger.
"- Ä de inte himmelens ljuvligheter å ligga här ute i friska naturen å passa på älg,
å slippa krig, örlog å kärringer å andra farligheter!"
Gå med i Gustaf Schröder-sällskapet! http://gustafschroder.se/
Pligg-Patrik skrev:I vårat jaktlag hade vi långt tillbaka innan min tid en läkare som var lite burdus med å jagade.
Under en jakt hade en skytt med dåligt omdöme/slarv skjutit en älgko rätt i baken och lyckats träffa mitt i.. vad ska vi säga.. "livets strålande lykta".
Några månader senare behövde den aktuella skytten uppsöka vårdcentralen där läkaren jobbade. Läkaren hade för vana att gå ut i det fulla väntrummet och gå runt och fråga patienterna vad som felades dem, men när han så kommer fram till vår skytt säger han istället högt och ljudligt:
"JAHA, Å HÄR SITTER HAN SOM SKÖT EN ÄLGKO I FITTAN"
Tror inte han lossade några mer slarvskott efter detta.
I Gustaf Schröders klassiska bok "Jaktminnen från fjäll och sjö" fjärde kapitlet Något älgen, återges en fantastisk historia om en tjuvjakt på älg på skidor från mitten av 1800-talet i skogarna öster om Mora.
Har alla ingredienser av lurade fjärdingsmän, avundsjuka grannar och skvallerbyttor som själva fastnar med näsan i rävsaxen i slutändan.
Måste läsas! Då Schröder återger sin berättares dialekt (en gammal skogskarl från dalarna) till en början med kan det vara lite svårt att hänga med i språket, men blir lättare efter ett par sidor!
Boken är vanlig på bibliotek men går också att köpa från Gustaf Schröder-sällskapet.
"- Ä de inte himmelens ljuvligheter å ligga här ute i friska naturen å passa på älg,
å slippa krig, örlog å kärringer å andra farligheter!"
Gå med i Gustaf Schröder-sällskapet! http://gustafschroder.se/
Svärfar befann sig med "gubbarna", dvs. styvfar och dennes bror i yttre skärgården på 1950-talet. Han var i 10-årsåldern och hade förstås varit med på jakt och fiske ett otal gånger tidigare.
En kväll gick drömmen i uppfyllelse, han fick ge sig av på andjakt alldeles själv, utrustad med en enpipig hagelbössa och en patron. Direktiv om var han lämpligen kunde passa på änder gavs också.
Då kvällen gick mot sitt slut, dvs. det sista skjutljuset närmade sig, landade en gräsandstupp mitt i "påtten" där han satt på pass. Så småningom kom den närmare, och då hållet bedömdes som rimligt lade han an och nedlade anden med ett välriktat skott. Den stolta jägaren apporterade bytet i midjedjupt vatten och rusade hem till gubbarna i fiskarstugan för att rapportera. Bara för att snopet få finna sig i en uppläxning av den grövre sorten. "Patronerna är dyra, minst tre fåglar skall du ha hem per avlossat skott.." Gubbarna var skolade av livets hårda skola i glesbygd/skärgård under tidigt 1900-tal, ännu på 50-talet levde dessa läror kvar.
Kursledaren när jag tog jägarexamen (-03) var pensionerad fd militär och en hejjare på att berätta historier..
Bland annat...
När han var liten delade han rum med sin bror, ovanför broderns säng hängde en gammal bössa på väggen.
Brodern låg där på kvällen och pillade med tårna på bössan och plötsligt small ett skott av.
Bössan var alltså laddad och skottet gjorde ju givetvis ett hål i väggen och ut forsar sågspån.
Fadern kommer in och ger pojkarna var sin rejäl omgång stryk för att de pillat på bössan...
En gång hade han varit på semester i Skåne där han träffat på en liten kille i 3års åldern som tittade på fåglar.
Fågelintresserad och pratglad som kursledaren var började han prata lite, han pekade på en svan och frågade pojken om han visste vad det var för en fågel.
Självklart visste pojken det, det var en köttbullefågel
Eller när han retoriskt ställde frågan till oss kursdeltagare varför militären alltid intensivt övar lågflygning med helikopter sådär någon vecka in i oktober..
en ung man jag känner ägde en gång i tiden ett Webley Tracker .22 Deluxe, enligt en Dalhman ett av världens finaste luftgevär, nåja under det som idag heter en "plinking session" som då hette skjuta prick stund satt den unga mannen och sköt sönder sommaräpplen som ruttnat på kvist,
detta var inte första dagen detta skedde och det hade tydligen en av de lokala grävlingarna noterat, för en stund fram på kvällen kom grimbart smygande ur nässlor och skit och in på gräsmattan, fram till äppelträdet.
Den unga mannen förde en intensiv inre diskurs om detta, grävlingar är livsfarliga, de biter tills det krasar av benet, de anfaller helt utan urskiljning, det är ett villebråd som alla andra, skjut det kan ta, ett .22 luftgevär är för klent, det är jaktbrott, det kommer att uppskattas av fastighetsägaren osv.
Till slut tar blodlusten över, grimbart rör sig inte utan står stilla vid trädets fot, oändligt långsamt spänner den unge mannen fjädern på luftgeväret och håller inne den så kallade "bear trap knappen" så att den inte skall låta för mycket, slutligen blir det läge att skjuta,
skottet riktas mot skallbasen på grimbart, när denne står lite bortvänd med huvudet, ploppet från Webleyn stör friden i trädgården men inte länge och grimbart synes bara ha lagt sig ner, inte ens en tass rör sig.
Jo då grimbart dog, något som både förvånade, gladde och stressade, men uppfinnningsrik som alltid var den unga mannen och han hämtade snabbt en grävlingfälla, stälde upp den i trädgården vid trädet och "hottade" in grävlingen tillsammans med lite äpplen, På morgonen därefter dansar han ut till frukost, ber sin far att titta ut på fällan för att se om den gått igen, vilket den helt osannolikt nog gjort.
Välvilligt och skjutglad erbjuder sig den unga mannen att avliva/släppa det som är i fällan, under faderns uppsikt och kontroll så klart.
Nävål efter att grimbart avlivats med en 22 kort i skallen så tömdes fällan, den lätt likstela och kalla grävlingen tilläts passera, det var först 10 år senare som fadern tog upp frågan och stilla undrade, -"hur lättlurad tror du att jag var då och är idag?".
För hönsen var det nog kvitta lika som det heter där jag kommer ifrån hur den grävlingen dog men den hade också då tagit sin sista kyckling och ätit sitt sista frukostägg, så sammantaget var nog alla nöjda.
Jag är för servering och utskänkningstillstånd på våra skjutbanor
Wargen skrev:"Patronerna är dyra, minst tre fåglar skall du ha hem per avlossat skott.." Gubbarna var skolade av livets hårda skola i glesbygd/skärgård under tidigt 1900-tal, ännu på 50-talet levde dessa läror kvar.
Jag tror det var i en av Harry Macfies böcker som han glatt noterade att hans hagelbössa efter en snöinducerad pipkortning tog fler fåglar per skott än tidigare.
"Åh, kära nån, vilken dag. Jag är så full av intryck."
