Ni kanske känner igen känslan av lyckan att komma hem och träffa familjen igen, men att det finns ett fragment av tomhet och uns av vemod när resan och vistelsen är över och varit så bra och fullspäckad med upplevelser och glädje, så att längtan att någon gång få uppleva samma sak igen nästan tar över..
Kommer ni ihåg från barndomen när julaftonen äntligen infann sig, med all dess glädje och förväntan, men också tomheten och känslan när alla julklapparna var öppnade, EXAKT den känslan har jag i kroppen
I år hade jag förmånen att få åka till en helt ny mark med fantastiska förutsättningar, så förväntningarna hade eskalerat vecka för vecka innan avfärd.
Utrustning, vapen och kartor fick åtskilliga timmar av kärlek och preüsisk precision i all hantering
Till saken hör den att jag har minimal tillgång och begränsade möjligheter till rådjursjakt, men min stora passion och absolut största intresse är just råbock..vilket gör att när möjligheten infinner sig så är det som att vinna på lotto
Måndagen den 17 augusti infinner sig äntligen och avfärd mot marken påbörjas innan lunch. Väl framme så möter markägaren upp och vi sätter oss och tar igen lite månader som gått sedan sist och framför all så är ju största samtalsämnet rådjur och i synnerhet kvällens annalkande jakt
Vi lagar middag och som alltid på jakt så lagar jag lite god mat innan för att ta med mig, så att jaktkamraterna kan få avnjuta lite gott till middagar och luncher, eftersom det ofta är spartanska förhållanden i jaktkojorna.
När middagen är avdukad ock disken avklarad så åker jaktkläderna på snabbare än någonsin och sen kommer höjdpunkten, kartgenomgång av kvällens jaktmark och potentiella individer i området. Till min glädje ser jag att kvällens område kan bjuda på både vak och pürchjakt vilket får pulsen att rusa lite extra och jag känner exakt igen hur jag memorerat kartorna hemmavid.
Vi åker ut vid 1830 tiden, det är klarblå himmel och 24 grader varmt, så vi har konstaterat att vi nog kan ta det lite lugnt då djuren förhoppningsvis börjar röra på sig lite senare in på kvällen. Väl framme så smyger jag längs en dikeskant med rikligt med sly, så jag kan gå upprätt nästan hela vägen fram, kikarspanar av området framför och till höger om mig, men än så länge inget inom synhåll. Väl framme vid mitt första tilltänkta stopp, så får jag försiktigt ta mig genom slyn och över diket, innan jag får krypa de sista 10 metrarna i de höga gräset.
Väl framme så tar jag som brukligt av vapenremmen, lägger fram kikaren och provanlägger bössan för tänkta riktningar som bocken kan komma på.
Precis när jag som bäst håller på att göra mig tillrättastadd så ser jag i högra ögonvrån hur det studsar ett rådjur över ängen, naturligtvis hinner jag inte se vad det är innan den försvunnit in i slyn och över diket..tänk om det är en bock?!
Jag tar bössan och ålar mig tillbaka mot slyn, sakta och metodiskt och ner i diket för att komma upp på andra sidan. Försiktigt höjer jag huvudet men ser ingenting, så jag får åla mig lite längs slykanten innan jag är i position för att se djuret.. NEJ en get!
Vackert djur och helt ovetandes om min närvaro 40 meter ifrån henne, vänder jag sakta på huvudet och tittar genom slyn innan jag ska åla mig tillbaka..
NEJ å dubbel NEJ!!! (Kurs 1A i råbocksjakt verkar jag ha försummat eller på annat sett raderat ur minnesbanken.. klart bocken kommer efter geten tänker jag!)
Genom slyn så ser jag en bock som kliver ut på ängen, hjärtat hoppar till av spänning, samtidigt som mina två hjärnceller börjar en boxningsmatch med varandra om vems idé de va att åla över på andra sidan.
Inget att göra utan att sakta och metodiskt åla mig tillbaka genom slyn och upp ur diket, denna gång med utmaningen att jag inte har lika bra skydd av ängen som på andra sidan. Ålar kanske en meter i taget och lägger mig helt stilla med ansiktet nedåt och hoppas på att jag inte ska skrämma bocken.
Väl framme där jag har lite skydd och kan göra anläggning, så ser jag att bocken börjar bli lite orolig, börjar liksom bli lite stel i kroppen och går lite likt en robot i ryckiga rörelser bort från mig.
Lägger upp bössan och försöker kontrollera andningen från både adrenalin och den HELT (med facit i hand) meningslösa ålningen för att se geten. Ser dessutom att det potentiellt kan vara en bock med ett av de vackraste/största hornen jag någonsin haft möjligheten på!!
60 meter bort stannar bocken upp och vänder upp bredsidan och tittar åt mitt håll, kontrollerar andningen, andas ut och när punkten ligger precis bakom bogen trycker jag av…
KLICK!!!!
NEJ å NEJ å TRIPPEL NEJ!!!!!!!!
Jag har i all min glädje och fokus på karta, sceneri, ansmygning etc GLÖMT att ladda en patron (åter igen gör mina två celler upp om vems ansvar de va att jag skulle komma ihåg att göra den primära delen i ett jaktsammanhang..)
Till saken hör att jag har en Kipplauf och normalt sett så har jag en patron inpetad under klockan på armen, den jag laddar med för jakt och de övriga två i axelremmen som backupper. Dock visar det sig även att cellen som bär ansvaret för att ladda, även bär ansvaret att jag inte petat in en patron under klockan..
Tittar upp och ser hur bocken blir än mer orolig och börjar gå i nåt konstigt sick sack mönster i ”robotmode” bort från mig, VART ÄR VAPENREMMEN!?!?!
Fumlar och försöker vara precisionsmedveten i mitt letande, men är förmodligen lika smidig som en elefant i en porslinsaffär. Till slut hittar jag remmen och får fram en patron, bryter vapnet och lyckas lägga an igen, den här gången med ett laddat vapen.
Följer ”robot-bockens” färd i stadig riktning bort från mig, som nervöst fladdrar med öronen och vrider och vänder huvudet i hopp om att förstå vad det är han försöker komma undan ifrån.
Den röda punkten i siktet börjar mer och mer smetas ut till nåt som liknar min mammas försök att göra batikfärgade mönster på sina tröjor när jag var liten och dessutom så vibrerar den av alla hjärtslag och av boxningsmatchen som fortfarande pågår på övervåningen.
På ca 100-120 m vänder slutligen bocken upp och visar sidan igen och …….
Det är helt blankt, jag har inte den minsta minnesbild av att jag tryckt på avtryckaren, jag vet inte vilken tid det är, jag har ingen koll på hur jag ligger i skjutställning och har inte brytt mig i att jag nästan ligger i ett myrbo.. men bocken ligger i det höga gräset, DET är jag säker på.
Jag tar några djupa andetag, sänker pannan mot marken jag ligger på och rullar runt på rygg. Bössan lägger jag diagonalt över mitt bröst och min mage , öppnar skyddet för ansiktet och tar ett djupt andetag och bara tittar upp i himmelen.
Solen som sakta håller på att gå ner, värmer skönt i mitt ansikte och lugnet och glädjen har inga gränser, boxningsmatchen är över men hjärtat bultar fortfarande.
Vet inte hur länge jag ligger så, men när jag vänder mig om så ser jag att det står en bock i den bortre dikeskanten, lägger ifrån mig bössan, tar upp handkikaren och bara insuper stunden genom att studera gaffelbocken och dess beteende medans solen sakta sjunker och lämnar långa skuggor framför mig i ängen.
När jag går fram till bocken så kan jag med glädje konstatera att, min 5:e bock i mitt jaktliga liv (är 37 så att ni förstår min minimala framgång), är den vackraste (i mina ögon) och även den största jag har skjutit…det kan inte bli mer perfekt avslut än så.
En stor eloge till jaktvärden och personer som verkligen bryr sig om, tar hand om och ger förutsättningar för personer i samma situation som mig. Han är exceptionell i alla avseenden, från en vänlig personlighet utöver det vanliga till djupt kunnande om marken och jakt i största allmänhet, hatten av och ett obeskrivligt stort tack är inte tillräckligt i detta sammanhang
För er som har möjlighet att bjuda in och uppfylla en annan jägares största drömmar bör ta till vara på det, för förhoppningsvis ger ni den personen ett minne för livet
Grattis till alla andra som fått vara med om upplevelser, avlossade och icke avlossade skott på årets bockpremiär.
Ett fällt vilt är i mina ögon en bonus, upplevelsen fram till ögonblicket eller när avtryckarfingret kröks är det som jag oftast tar med mig, oavsett skott eller inte.
Ps. den största jag har skjutit är förmodligen en medelmåtta för er i detta sammanhang , men med jaktvärdens lov och med min största bock i livet, så var det för mig en trofé jakt i sammanhanget.. Den här bocken hade jaktvärden dessutom aldrig sett, så den måste ha kommit in på marken precis Ds
Henric
