En snabb inventering visade att det jag hade kulor gjutna till var min allmogefierade Wåhlbergstudsare. Varför inte? I all hast packades skjutväskan med det nödvändiga och en kartong modell större fick också följa med. Jag har inte skjutit med den bössan på länge och den höll då inte ihop skotten något vidare. Eftersom jag inte mindes vilken laddning och vilket krutmått jag använde sist tänkte jag pröva med revolverflaskan med mått i pipen. Ingen aning om hur många grains den håller men bör vara 20-25 sisådär. Lite lite med tanke på att bössan har en kaliber om ca..44 men försöka duger.
Laddade med fetlapp av tättvävd flanell (från tygblöjor
) smord med hemkokt salva av bivax och rapsolja. Ack, ljuvlighet och salighet då sakerna fungerar. Ett tillfredställande rökmoln spred sig över banan från min knästående ställning och lillpojken var exalterad då vi gick fram mot kartongen på ca 30 m håll. Ett tjusigt hål var utstansat några cm till vänster om riktpunkten, men rätt i höjd. Efter fem skott hade vi en fin träffbild på ca 10 cm runt riktpunkten. Inget rekord, inget superskytte, men en 250 år gammal pipa hade levererat efter förmåga. Tyvärr inga bilder att roa er med, men en härlig comeback efter lång tid utan svartkrutsskytte!
Mitt första försök till sätthärdning hade lyckats! Bössan slår gnistor som ett helt åskväder och fängkrut tänds toksnabbt! Det här var verkligen enkelt och ett härligt hemmafix jag kan rekommendera!!!
