Eftersök/dödsök. Berättelser, framgånger och lärdomar.

[Canta]

Jo, med åteljakt på gris blir allt lite annorlunda. För det första så är det sällan bara en gris framme och oftast så tar man ju en mindre gris när man väljer ut. Iaf. när folk ringer efter hund för djuret stack vid skottet då vill man ju gärna visa var man sköt, självklart. Men vid skott pumas adrenalin ut av många grisar och hund kan då bli förvirrad/övertaggad.

Bättre att närma sig åtelplatsen med hund i koppel och sen inte gå ut till skottgläntan men börja med en cirkel runt platsen, säg med radie 30 m ut. Med gris tar det ju ett antal meter innan blod börjar droppa ut och ge sin lukt. Rätt ofta så har grisen dessutom avvikit i annan riktning än de andra. En hund känner ganska lätt om spåret är rätt dvs. om det av den påskjutna grisen om han får ta det lite lugnt.

Alldeles nyligen hade det ovan skett och eftersöksekipaget var för heta på gröten och följde fel djur i 2 km. Nästa morgon hittades djuret dött 60 m från åteln men i 'fel' riktning.

[mdef]

Kul med lite liv i tråden!

Varken läser eller skriver härinne mer än någon gång då och då. Men ska försöka fylla på lite.

Hunden (en bayrare, för den som undrar) har fått ett par år på nacken sedan jag startade tråden och det har hänt en hel del. Ni som är aktiva på grannforat har kanske koll på det.

Hon har en bra säsong bakom henne. Har gjort endast jakteftersök hittills, men sedan alldeles nyligen är jag även inskriven som nvr-eftersöksjägare. Blir ett nytt spännande kapitel. Hon är en noggrann och enträgen spårare när hon låser på spåret, och eftersom hon endast används till eftersök är hon fantastiskt bra på att plocka skadat från friskt. Pga nivån hon ligger på i spårande blir det förhållandevis ofta att vi kallas in för att hjälpa på sök där man gått bet redan med andra hundar. Det har blivit en del tuffa sök med pigga - om än skadade - djur. Det är på gott och ont att hon är en sådan spårspecialist - jäkligt kul att ha ett bra hundämne att jobba med, samtidigt behövs inte hon i många fall då de flesta duktiga hundar fixar de flest eftersök. Antigen är hon på rätt plats vid rätt tillfälle och får en kort 100m dösök, eller så rings vi in när andra gått bet i spårningen men man vet djuret är träffat.
NÄr jag tittar tillbaka på säsongen ser jag att det stämmer verkligen: antigen enkelt... eller skitsvårt. De där mellansvåra söken som vore perfekta underhållsjobb för henne träningsmässigt, har en tendens att utebli

Jag jobbar mycket i dubbelekipage, dvs tillsammans med en annan hundförare med släpphund. Har förmånen av att ha träffat och jobbat med flera jätteduktiga sådana. Som sagt av flera ovan, en spårhund må behövas för att hitta men räcker inte hela vägen för många eftersök. Trebenta, nacksnuddade och bukskjutna grisar har alla funnits efter långa och svåra eftersök där bådas jobb har varit en förutsättning för att lyckas. Hon har gjort sin första rivning och är en komplett eftersökshund på rå och små dov. Bukskjuten älg och även räv har hon på listan. Har gjort mycket jobb på dov och ett par på kron. Allt som allt tror hag att vi landade på över 30 sök under drevjaktssäsongen nu.

Jag tror om det är en sak som jag har lärt mig mer än annat den här säsongen, så är det att inte ha bråttom. Det är skitjobbigt att folk står och stampar och inget hellre vill än att bli klara och komma hem. Jag förstår dem också. Men att jag ska stå därute utan mina extra lampbatterier, t ex, kl idiot på natten och telefonen dör i kylan och jag har inte stannat, druckit eller käkat på 5-6 timmar? Nej, det är det inte värt. Och jobbet blir inte bra. Jag påbörjar aldrig ett sök utan att veta att jag fixar ett långt sådant. Likaså måste skottplatsundersökningar få ta tid. Det är fascinerande hur långt ett djur kan springa ibland, innan det börjar blöda så att vi människor ser det.

Lägger in lite bilder från luren i nästa inlägg.

[mdef]

Hm. Fick inte till bilderna från telefonen. Får kika från datorn vid tillfälle.

[NS]

Jo, med åteljakt på gris blir allt lite annorlunda. För det första så är det sällan bara en gris framme och oftast så tar man ju en mindre gris när man väljer ut. Iaf. när folk ringer efter hund för djuret stack vid skottet då vill man ju gärna visa var man sköt, självklart. Men vid skott pumas adrenalin ut av många grisar och hund kan då bli förvirrad/övertaggad.

Bättre att närma sig åtelplatsen med hund i koppel och sen inte gå ut till skottgläntan men börja med en cirkel runt platsen, säg med radie 30 m ut. Med gris tar det ju ett antal meter innan blod börjar droppa ut och ge sin lukt. Rätt ofta så har grisen dessutom avvikit i annan riktning än de andra. En hund känner ganska lätt om spåret är rätt dvs. om det av den påskjutna grisen om han får ta det lite lugnt.

Alldeles nyligen hade det ovan skett och eftersöksekipaget var för heta på gröten och följde fel djur i 2 km. Nästa morgon hittades djuret dött 60 m från åteln men i 'fel' riktning.

Har personligen aldrig gjort så. Men det fungerar givetvis.
Kollar oftast själv om jag kan se nått på skottplats och då med hund i band.
Men sista åren och med rutinerad hund... har jag alltid låtit hund sålla själv.
Ett annat alternativ är att vänta någon/några timmar innan man går på, det underlättar för hunden.
Kroppsvittring är flyktigare än det som kommer ur kroppsvätskor/blod m.m. på skottplats.
Större chans att hund tar rätt löpa om det fått lite "liggtid"
Snackar om unghundar eller hundar som inte har så mycket rutin.

En väl rutinerad eftersökshund sållar lätt ut rätt löpa även om vi tvåbeningar inte ser nått som tyder på träff.