Jag bakom bössan och Kylling bakom kikaren.
Årets upplaga av Sommarträffen var en otroligt bra tävling, men det har jag redan tjatat om. Nedan följer en mer detaljerad återgivning av min och Kyllings upplevelse på skjutfältet strax utanför Stockholm.
Jag och Kylling hade en ganska spartansk plan, köra upp till Stockholm (ca 60 mil), sova på billigt hotell, tävla och köra hem.
Vi lämnade Helsingborg vid 15-tiden och fastnade i trafikköer utanför Jönköping, käkade på Max vid Norrköping och var framme på hotellet framåt 22-tiden någon gång. Det var inte helt lätt att somna, delvis på grund av suspekta aktiviteter i grannrummet men det är en annan historia i sig själv. Vi väcktes av alarmet på telefonen klockan 04:30. Kastade ihop prylarna och satte oss i bilen, vid 05:30 var vi på plats, i god tid för säkerhetsgenomgången och tävlingsinformation, sen gav vi oss iväg, ut på fältet.
Vi började på station 10 och jag var förste skytt. Det var inte utan att man kände en viss press, men det gick. Jag millade målen till ungefär 500 m och ca 490 meter och sköt 3 skott på respektive mål. Träffarna satt klockrent, mitt i de då nymålade plåtarna och självförtroendet fick en liten men ack så god boost. När det var Kyllings tur så ville det sig inte alls, noll träff, men med en skånings sanna optimism så menade Kylling kort och något ironiskt, att: ja, det kan bara bli bättre framöver! Vilket det också blev.
Men låt oss ta en kort paus här. För jag vill inflika att efter att ha skjutit lite vanligt fältskytte med gevär i kikarklass, så började jag fundera på vad jag skulle vilja se mer av på tävlingarna, listan har växt med tiden men punkterna innefattar bl.a. : fler mål, målväxling och plåtmål, dels för att det är kul och mest för att minimera mängden med funktionärer. För alla som har varit på en större fälttävling vet hur problematiskt det är. Varje station har åtminstone 4-6 funktionärer och på t.ex. DM så är det 7 stationer, vilket ger minst 28 personer, ofta mer och det är bara funktionärerna som är på plats just där och då. Banan ska läggas, mål skall snickras och tävlingskansliet ska vara behjälpliga. Kort sagt, det krävs mycket folk för att hålla igång en tävling på traditionellt manér. Att jag vill ha fler mål behöver jag väl egentligen inte motivera, när man kör kanske 10-20-50 mil för att tävla så vill man ha mer än 5-8 mål att skjuta på. Men då landar man återigen på problemet med funktionärer. Det är inte lätt att bemanna massor av stationer. Jag är uppenbarligen inte ensam om att ha sett detta och om någon som inte var på plats i helgen vill gissa hur många funktionärer som var på var och en av de 16 stationerna som fanns på sommarträffen, så går det bra, varsågod, gissa innan du läser vidare.
Svaret är NOLL!
Du läste rätt, kära oldschool fältskytteentusiast. Med plåtmål försedda med träffindikator på de längsta hållen så behövs inte mer än tävlingsdeltagare försedda med en vanlig handkikare och gentlemannafasoner för att hålla en omfattande tävling med dubbla antalet stationer än vad Fältskytte SM innehåller.
Träff i plåt går inte att ta miste på, träff med blinkande träffindikator är ännu mer osannolikt att misstolka. Det funkar och det funkar förbannat bra.
Att dessutom ha minst två mål (ofta tre) på varje station och därmed behöva växla mål och lägga upp strategi var bara ännu mer grädde på den bästa milkshaken du kan tänka dig. Stockholmsklubbarna och skyttarna bakom Sommarträffen har i mina ögon överträffat alla förväntningar och visat vad en fältskyttetävling kan vara. Jag kan bara hoppas att den av Stockholmsklubbarna etablerade linjen håller och visar vägen inför framtida fältskytte. För det här, är så in i bomben roligt.
Tillbaka till tävlingen. Promenaden fortsatte mot station 11 där samtliga i vår lilla patrull hade problem med plåten som stod på 538 meter enligt facit. Jag millade den till ungefär 460 meter och träffade inget alls. Det var rätt mycket mirage på den stationen, om jag ska skylla på något alltså, och det ska man ju!
På station 15 bjöds det på långa håll, en tunna på 587 meter, en B100 på 863 meter och en 1/4 på 470 meter. Skjuttid med millande, 5 minuter, max 2 träff per mål. Jag började med att milla tunnan och B100 och visste inte om jag skulle få till det, vinden kändes lurig och jag höftade. Första skottet tog precis bredvid tunnan och jag kunde korrigera och skjuta träff på skott två. Växlade till B100, skjuter och träffar direkt, 2 skott. Nu har jag två skott kvar och 1 mål som jag vet var jag ska hålla för att träffa och som jag bara har en träff på och ett mål som jag inte har millat eller skjutit på och klockan går. Vad göra? Jag växlar tillbaka till tunnan, skjuter ett femte skott, träffar. Med självkänslan på topp så växlar jag till 1/4 målet, millar och skjuter mitt sista skott, träff. Det kändes riktigt bra att få till en så pass avancerad station så bra och med lite tid kvar på klockan.
Sen hade jag mina tankevurpor också, framåt eftermiddagen var jag så trött att jag både glömde att snurra på kikaren innan första skottet och på en annan station glömde jag att vrida på truemillern och sköt därmed på det avståndet som den hade hamnat på i fickan. Det ger inte många träff kan jag säga.
Men saken är den, med 16 stationer och minst två mål på varje så kommer alla, ALLA att snubbla på tankevurpor förr eller senare. Vilket resultatlistan också visar. Att sen herrar som JET gör mindre vurpor än en annan är ju inget att förundras över. Eller egentligen är det nog det. Jäkligt bra skjutet JET!
På stationen med längst avstånd så var det återigen min tur att starta. Jag skruvade 12 MIL och visste att mina mesigt laddade Norma GT kulor kommer att få kämpa för att nå ut till 1000m. Jag höll 0,5 MIL i sida och sköt.
TRÄFF! Vrålar Kylling som spottade. Med ett leende från öra till öra växlar jag i en ny patron och skjuter igen, denna gången på 0,5MIL målet, alltså en plåt som är 50x50cm som hänger 1000 meter ifrån mig. TRÄFF! Kylling hojtar ännu en gång och jag måste ju se om det går att banka plåt på 1100 meter också? Laddar om och skjuter, ser nedslaget, någon meter under plåten. Korrigerar för det och skjuter igen, denna gången går kulan ut i skogen och så fortsatte det med de två sista skotten också.
Men ändå. Första skotts träff på 1000m med min 6.5x47 Lapua. Jag var överlycklig, eller snarare jag ÄR överlycklig. Jag har därmed träff på 1000 meter eller mer med båda mina bössor, på tävling i år.
Kylling då? Frågar någon sig. Jo, vi bytte plats och Kylling som sköt plåt bortom 1100 meter på NM i Norge var sugen på att bättra på sitt personbästa och satsade på 1200 meters plåtarna direkt. På andra skottet så var det jag som fick skrika: TRÄFF! istället. På skott 4 så träffade Kylling 0,5 MIL plåten på samma avstånd. Nytt personbästa för honom.
Sen var det inte många stationer kvar. Men vi traskade på och gjorde vårt bästa för att lägga till några träffar till i resultatlistan. Med varierande resultat, trots ansträngning.
Efteråt så hjälpte vi till att samla ihop skjutstationsmaterial och körde till tävlingscentrum. Tackade alla och gav oss iväg söderut. Klockan 04:20 var vi nere i Helsingborg igen. Trötta, men rent ut sagt jävligt nöjda.
TACK IGEN! ALLA involverade.
Räkna med att vi dyker upp nästa år också.
