Ledhundsjakt

[Pek]

Hej på er.
Trevligt att ni läser och skriver i tråden.
Nu till ett par frågor som ställts i tråden. När det gäller brukshundar och fågelhundar. Det går säkert att träna dessa till ledhundar. Men personligen har jag svårt att se mig själv gående i skogen med en rottweiler för att utföra ledhundsjakt. Jag tror nämligen en sådan hund blir för stor och tung. Skulle vilja se rottweilern hoppa upp på stora stenar för att utnyttja luftvittring bättre utan att behöva ta sats innan upphoppet. Vissa fågelhundar ser jag nog också som lite för osmidiga och tunga. Men givetvis så finns det säkert någon nu som är av annan åsikt. Men var och en blir salig på sin tro. Och har man tid och lust att pröva så önskar jag lycka till.
När det gäller kreaturen att träna på tror jag att det skulle gå alldeles ypperligt. Se bara till att hunden inte blir skrämd om ungdjuren är vilda. En grupp med skenande ungdjur kan ju kanske vara lite skräckinjagande i unghundens liv.
När det gäller att kunna släppa en tränad ledhund som löshund efter att den förstått hur den ska jobba är nog skrivet i stjärnorna för min del. Det finns säkert exempel på superhundar som klarar av detta. Om jag inte minns fel tror jag boken som refererats till om Lundin och hans gråhundar var sådana kombinationshundar. Personligen tror jag inte att det är en lyckad kombination med min hund. Han har ett för stort jaktintresse. Nu är jag intresserad av denna typ av jakt och skulle inte riska att hunden inte gick använda som ledhund.
Till sist vill jag sticka ut hakan lite och ställa en mot fråga. Om man är brukshunds älskare, går det att använda en jakthundsras i brukshundsarbete. Jag tror mig ha svar på denna fråga också. Självklart så går det. Alla hundar är individer som oss människor. Det tar bara mer eller mindre tid att lära.
Därför valde jag en norsk älghund svart till att pröva på ledhundsjakt. Och det kommer jag att göra även i framtiden om jag får möjlighet till en ny valp av den rasen

Tack för att du tar dig tid att svar på min knasiga frågor. Dessa är inte menade som kritik. Som en fritänkande individ kommer de naturligt hela tiden i alla sammanhang på gott och på ont. Jag frågar för att det börjar väckas ett starkare intresse att kanske göra ett försök med ledhundsjakt.
Dina jaktskildringar är en stor del i detta!

De djur jag tänker mig är småkalvar. De är som alla yngre kreatur troligen ganska nyfikna, och det kan som du säger vara ett riskmoment. Hästar kanske är bättre.
Till det andra är min uppfattning att "brukshundarna" som ägs av gemene man. Ganska ofta i dag, blir så pass sönderavlade, kopplat till den uppgift de är framavlade för. Detta gör att man i många sammanhang ser hundar som kommer från jaktshundsegmentet, som arbetande hundar i proffesionella sammanhang.
Det är väl inte för inte, att många av vi hundintresserade jägare, är rädda för en ökad popularitet hos medelsvensson för jakthundsraserna. Då ett ägande utanför rasens syfte ofta leder till aveln hamnar i kläm.
Hade gärna jagat ledhund med våran jämte, men hon har tyvärr för nära att komma upp i varv och då kommer skallen på köpet. Då hon har artros kan det dock blir det vi får använda henna till framgent om hon inte går att jaga vanligt med längre.

[staagr]

Frågorna var inte knasiga alls. Och det var inte min mening att du skulle tolka svaren som att jag var negativ. Det jag ville förmedla var att i vissa kretsar ser man hunden från en specifik synvinkel och kanske inte från hundens förutsättningar. Och därför tryckte jag lite på att det var min syn på olika raser och hur jag tänker. Alltså inget facit.
Det du tar upp när en hundras avlas sönder på grund av popularitet är ett mycket allvarligt problem som vi dras med i ett antal raser tyvärr. Det finns alltid människor som ser lätta pengar i valpar.
Tråkigt att läsa om att din hund hade höftproblem. Om den inte lider och den har intresse att jobba i koppel skulle jag i alla fall pröva jobba med den. Optimalt kanske det inte kommer att bli, men jag lovar dig att om ni bara en gång kommer i närheten av skjutbart vilt kommer det att sporra till fler försök.
Kul att du tycker mina berättelser inspirerar. Detta inspirerar mig att förmedla fler upplevelser.
Återkommer med bl.a en berättelse från förra helgen när jag tyvärr inte var tillräckligt skärpt och blev ordentligt skrämd av vildsvin

[staagr]

Hej på er. Lovade er en berättelse där jag tyvärr inte skötte mig så bra fast hunden så noga visade mig.
Det började redan i första såten. Jag skulle starta på en grusväg där jaktgränsen började. När vi hade kommit i possision för att starta fick vi vänta en stund så att passskyttarna han på pass. Min hund blev jätteintresserad av en yvig gran som stod precis vid vägen. Jag såg att det var grisbök alldeles bredvid och direkt kopplade jag att det hade varit vildsvin där under natten och att hunden var överladdad. Han hade inte fått jaga på 2 veckor. Blev lite grammen på honom när han inte kunde vara riktigt tyst där vi stod och väntade. Efter en stund fick vi klartecken att starta. Och allt blev bortglömt av oss. När såten var klar hade vi haft kontakt med en älg som behagat ta sig ur såten med ändalykten mot oss hela tiden vi hade den i synfältet.
Nu till händelsen som ränderade mig hjärtklappning. Såt nummer två skulle starta på exakt samma ställe men denna gång skulle vi gå på andra sidan vägen där den intressanta yviga granen stod. Min fru skulle stå på pass ca 100 meter från där jag skulle starta. Hon frågade om vi skulle gå tillsammans men jag var inte riktigt klar vid bilen så hon gick i förväg. När vi så återigen började gå efter grusvägen märkte jag på hunden att han hade en jättespänstig gång som om han viste av något som jag inte viste. Måste erkänna att tanken hos mig var att han spårade matte. Men där hon hade vikit av fortsatte han sina bestämda steg rakt fram efter skogsbilsvägen till utgångsplatsen. När vi var framme återigen halade jag in honom och satte honom bredvid mig. Han var nämligen väldigt intresserad att börja. Jag laddade bössan och tänkte att vi skulle kliva av vägen in i skogen i alla fall. Jag satte bössan på axeln för att hoppa över ett litet dike som var precis vid vägen. Jag såg att hunden luktade frenetiskt mot grisböket som fanns vid granen jag skrev om tidigare. Släppte i alla fall ut fem meter lina för att hunden inte skulle rycka omkull mig när vi hopppade över.
Nu till själva händelsen: jag tog sats och hoppade, samtidigt hade hunden förståt att han fått mer lina och när husse nu hoppade hade ju han alla möjligheter att visa på vad han igentligen hela tiden hade känt. En hund är bra mycket snabbare än människan, så medans jag fortfarande var i luften hade han redan landat och tagit ett språng till in under granen. När jag landar hör jag hur han stöter ihop med något därunder. Det blir ett fasligt liv när det börjar röra sig under granen väldigt mycket. Samtidigt som hunden snurrar ut igen för att runda granen så kommer två vildsvin ut ur samma gran men på andra sidan grymtandes. Där stod jag med bössan på axeln och en helt exalterad hund i koppel. Jag blev så (ursäkta ordvalet) jäkla rädd av hela situationen att jag inte kom mig för att agera annat än att vråla ”Pass upp, gris”. Frun som stod och såg hela situationen ca hundra meter bort trodde att vi blivit anfallna av vrålet att döma, för hon såg oss bara försvinna bakom granen innan braken och vildsvinen kom fram och mitt vrål. När ljudet klingat av från min strupe stannar ena grisen upp och vänder sig mot oss på fem meter och grymtar ilsket att ha blivit störd i daglegan. Den tar ett par språng mot oss samtidigt som jag fumlar efter vapnet på axel. Då kastar sig min hund åter fram mot vildsvinet och börjar skalla. Det ger till reaktion att grisen åter kastar sig ifrån oss. Den viker snett mot frun som gör sig bered att ta den av daga. Hennes tankar var fortfarande i att vi hade blivit anfallna. Vi stod nu där väldigt skakiga i benen både jag och min fru på var sitt håll och ser grisen bana sig iväg genom slyet upp mot fastare mark framför frun. Samtidigt som den kommer ut ur riset framför henne kastar den och visar bara julskinkorna tyvärr. Så den fick löpa. Ropade på radion om vad som skett så alla skulle veta.
Såten jagades sen av med en älgkontakt som visade sig kunna smyga sig ut mellan två passskyttar. Men jag lovar hundekipagen var på tårna hela såten. Bössan bars mer i armvecket än på axeln och jag tittade noga på hunden vid varje tätning som kunnat vara intressant för vildsvins daglega.
Efteråt när vi fikade fick vi oss ett väldigt gott skratt alla. Och jag måste erkänna att jag var nog den som var mest skakis efteråt. Och det höll hela jaktlaget med om, för alla hörde ångesten i rösten när jag hade skrikit. Jag var glad att hunden hade kastat sig fram och börjat skalla. För jag har aldrig hunnit plocka ner bössan och skjutit i situationen. Jag var så uppe i varv vid tillfället att jag inte ens kunde fya hunden när den gjorde sitt utfall och skallade. Men egentligen var det hela mitt fel . Om jag läst hunden rätt hade vi inte hamnat i situationen som blev. Men kyliga vildsvin var det som låg kvar fast vi varit där två timmar tidigare och stört bara fyra-fem meter ifrån.

[staagr]

Dagen efter var det en hundförare som steg upp för att smyga ut med hunden ett par timmar i skogen själv. Mitt beteende hade malt i huvudet hela natten. Hur kunde jag lägga in egna slutsatser när hunden hade tydligt visat på vildsvinen. Hunden var tack och lov lika glad som vanligt när han såg mig ta på jaktkläderna. Väl ute behöver vi bara gå av tomten ör att vara i skogen. Vi tog oss an skogen först i medvind för att sedan vända upp mot vinden. Precis när vi vänder upp i vind börjar han vädra rejält. Ser att det borde inte vara långt bort. Förbannade mig själv att jag hade gått i medvind först och lagt vittring. Men nu var det för sent att ångra det. Vi tar oss fram en bit i taget för nu ville jag verkligen inte klampa i klaveret. Döm om min förvåning när jag skymtar ett vildsvin spatserande i den gallrade skogen fast det hade ljusnat. Den stannar och bökar ett par gånger innan den bestämmer sig för att försvinna bakom en stor sten. Sen var den försvunnen. Konstigt att den inte dök upp på andra sidan.
Hela tiden var hunden fokuserad där svinet hade försvunnit. Gav tecken att han skulle svänga vänster så att vi skulle kunna smyga upp på en kulle som låg ca 50 meter ifrån oss därifrån skulle vi kunna se bra bakom stenen och även längre bort om den hade gått rakt ifrån. Dessa metrar vi skulle förflytta oss tog sin tid. Men till slut var vi på plats. Vi var nu fokuserade på vart vi skulle upptäcka svinet. Men varken jag eller hunden upptäckte någon rörelse. Men hunden visade med all tydlighet att den fanns kvar. Jag satte honom nu på plats för det fans en gran som var ganska yvig längst ner ganska nära stenen som hade ett antal smågranar växande upp på sig. Självklart var jag spänd när ansmygningen påbörjades. Kom så på mig själv att det var mina egna tankar att den skulle va under granen. Stannar då upp och vänder mig om mot hunden och visar tecken att han ska komma till mig. Blir full i skratt när han likt en katt kommer närmare mig men halvvägs stannar han upp. Nu syns det tydligt på honom att han ser något som inte jag ser. Han sätter sig ner mycket sakta som han var ute på mycket svag is. Vrider mig mot stenen som han nu har hela fokuset på. Skulle jag lita på hunden eller fokusera på granen jag tror den tagit daglega under. Valet var lätt med det misstag som jag gjorde dagen före. Men jag såg ju ingen gris där vid stenen. Efter att stått och tittat runt stenen fastnade min blick på något onaturligt bland smågranarna uppe på stenen. Smög upp bössan och får i kikarsiktet se ett vildsvin som ligger ner och spanar på oss. Hur den kom upp där utan att jag sett det röra sig förstår jag inte men nu låg den där som en hare och tryckte.
Osäkrar geväret men tycker att jag har för dålig kulfång för att skjuta. Så nu var det ett ställningskrig mellan mig och svinet vem skulle göra första draget. Som jag tyckte en evighet ser jag grisen resa sig och svänga om och ta sig ner på baksidan. Samtidigt reser sig hunden och kommer de meter han hade fram till mig. Detta gjorde nog att svinet blev nyfiken igen istället för att dra rakt ifrån oss tittar den fram igen nu med bättre kulfång. Skottet går och grisen försvinner bakom stenen, men är snart framme i blickfången igen. Den hinner 10 meter innan krafterna tar slut. Hunden fick till slut resultat med sin husse.
En årsgris blev det.

[staagr]

En kort historia om en älgjakt i oktober.
Morgonen började med ett fint duggregn. Men vi var ett gäng som samlades för att pröva lyckan. Jag fick order att passa första såten för det skulle vara löshundsjakt. Jag brukar oftast ha med min svarting på pass. Och nu skulle det visa sig att han hjälpte husse. Hörseln har blivit sämre och det ger ett viss handikapp.
Vi intog vårt pass, ett torn som är 3m till golv.jag funderade ett tag hur jag skulle göra. Men jag lyfte upp honom i tornet och sedan klättrade jag upp själv och gjorde mig klar. Efter en stund hör jag på radion att hundföraren tappat hunden sin. Den hade tyvärr dragit efter ett djur ganska snart efter det att hunden släppts. Koncentrationen sjönk när vi inte hade hunden i såten. Jag sveper med blicken framför oss lite lojt. Ett torn som står vid en åker som har två skogsdungar framför sig. Ett öppet och fint pass, men kanske inte så intressant om det inte blir nått tryck på älgarna
Efter en kvart märker jag att hunden börjar dra i vind. Efter ytterligare tio minuter såg jag att han började spetsa öronen åt ena skogsdungen som låg framför oss. Inget mer händer på ett tag. Då ser jag att hunden börjar skaka uppe i tornet där han satt med mig. Av ren reptilreaktion tittar jag upp och ser att en gran rör sig konstigt i dungen ute på åkern inte med vinden utan mer skakande bara. Kan det vara så att det står en älg där blev ju mina funderingar direkt. Får då höra på radion att hundföraren har tagit sig tillbaka till bilen för att försöka få tag på hunden. Han tyckte att jag skulle försöka med min hund när jaktlaget redan satt ute. Jag tackade och sa att jag skulle starta direkt från där jag hade passet.
Hur skulle jag nu koma ner med hunden och mig själv utan att göra en massa ljud ifrån oss. Nu hade jag ju fördelen att duggregnet och att vinden var rätt för oss. Efter en stund stod vi i alla fall nere på backen. En oförstående och konfunderad hund var nu än mer fokuserad på skogsdungen. Jag såg sämre från marken jämfört med uppe i tornet så grannbusken var ej synbar från där jag stod nu. Dessutom skulle jag måsta släppa blicken ändå från dungen med anledning av att jag skulle ha på hunden sin spårsele. Men efter ett visst trixande så var vi till slut klara för att avanserna framåt. Meddelade att vi startade. Och att hunden var sugen på en av de små skogsdungarna ute på åkern var nu utom tvivel. Jag hade ju inga förhoppningar att få skottläge själv genom att vi skulle måsta gå över åkern mot dungen helt öppet utan skydd. Men efter femtio meters avancemang så sätter sig hunden och vill inte gå närmare. Smyger mig sakta steg för steg mig upp jämnsides med hunden. Hade nu bara ca sjutti meter till skogsdungen. Men jag får inte ögonen på det hunden såg. Smög fram fem meter till och på huk spanade jag nu av träd för träd med kikarsiktet. Helt plötsligt ser jag mellan två tallstammar en älgkropps bringa helt stilla. Jag börjar söka efter huvudet på älgen för att konstatera kön. Och om den var skjutbar. Men en yvig gran täckte hals och huvud. Men så tar den ett steg mot oss och står fritt med hela huvudet och hals. En pinntjur konstaterar jag direkt. Men nu är granen ivägen för bringan. Osäkrade för att vara beredd om den skulle ta ett steg till. Viskade i radion om älgkontakt. Efter vad jag tyckte vara en evighet kliver så pintjuren fram ännu ett steg. Sen minns nog inte den älgen något mer. För kulan var redan på väg när han stannade upp. Vi ser älgen kasta om bakom granen men faller ihop i samma ögonblick. Ser bara klövar och underben sparka i luften. Vänder mig om och ropar till mig hunden. Sen ropar jag till jaktledaren om att jag skjutit en tjur. Jag och hunden går fram och konstaterar att älgen hade tagit sitt sista andetag.
Denna berättelse var kanske inte någon optimal ledhundsberättelse men det visar att man även kan ha nytta av en hund på pass, annars har jag aldrig tagit med skogsdungarna ute på åkern om jag skulle ha startat att gå direkt.vi hade även en ko med kalv i såten som vi stötte ut efter att vi tagit ur tjuren. Tyvärr fick inte passskytten rent skottläge på kalven.

[Kärrtroll]

Kul läsning, låter som ett intressant sätt att jaga med hunden på. Keep up the good work

[staagr]

Tack för att ni gillar mina små berättelser. Jag lovar att det finns fler berättelser som kommer att komma från mig. Och jag hoppas att det tänder intresse för denna typ av jakt.
Det skulle vara jätteroligt om fler börjar skriva i tråden om sina ledhundsjakter och/eller sina funderingar om jaktformen

[staagr]

Återigen från oktoberjakten.
Gick en såt med min svarting. När vi hade kryssat oss igenom tre fjärdedelar av såten utan indikation om älg närmade vi oss ett hygge. Nu såg jag att hunden började dra upp nosen allt högre och han började också spänna öronen. Jag började nu kunna se ut på hygget men såg inte något. Men vis av tidigare erfarenheter så ska man ta det försiktigt på öppna ytor. Högt gräs och mindre buskar kan skymma intressanta saker. Ett misstag jag gjorde redan första året jag hade min svarting var att kliva ut på ett hygge som verkade tomt direkt vi hade närmat oss. Utan att stanna klev jag ut utan att tänka mig för fast hunden markerat med all tydlighet. Och mitt framför oss steg en kraftig kapital tjur upp yrvaken och var nog mest irriterad över att någon stört hans vila. Ett par granbuskar hade skymt den ståtliga kronan. Den kraft och stolthet som oxen sen använde för att förflytta sig över hygget med en snopen hundförare som fortfarande hade bössan på axeln och en hund i koppel som inte förstod vad husse pysslat med. Den bilden etsade sig fast på näthinnan och kommer fram varje gång vi närmar oss ett hygge. Nu stannade vi en stund ett tiotal meter innan hyggeskante för att spana av den tomma ytan. För vist var den tom. Jag såg inget men hunden spelade med nosen som om att det var något där ute men han naglade inte fast något speciellt område. Efter en stunds spanande konstaterade jag att det inte fanns någon älgkorna som stack upp på hygget hur mycket jag än ville att det skulle vara så.
Tar fram radion och ropar vart jag var och att hunden markerade ut på det hygget som framför oss. Troligtvis var djuret i skogen bortom hygget mot passkedjan. Samtidigt tyckte jag att det lät lite konstigt när jag sa det. Skulle han verkligen känna älgen över hela hygget. När jag pratat klart smög vi oss fram till kanten av hygget. Där stannade jag ännu en gång för att titta. Ingenting vad ögat kunde registrera. Det enda var en liten blöta ute på hygget som det stod några små myrtallar och några undertryckta granar från det att storskogen hade funnits. Nu hade nosen på hunden stannat och den pekade med all bestämdhet rakt ut mot detta område. Men jag såg inget hur mycket jag än ville.
Så mitt beslut blev att smyga mig lite i sidled. Efter att jag förflyttat mig femti meter till vänster upptäcker jag helt plötsligt en älg bland granbuskarna ståendes med en fast blick mot oss. Den hade alltså legat i höga gräset bredvid blötan utan att jag sett öronen sticka upp. Mitt beslut blev nu att jag rapporterade läget på älgen och att vi skulle stöta iväg den mot passkedjan.
Det behövdes inte så mycket för att älgen skulle börja röra sig mot passkedjan. Älgen var som jag såg en kviga och den rörde sig minst lika ståtligt som oxen som jag beskrev tidigare. När den sen stannade upp i bortre hyggeskante för att kolla vad det var för en fridstörare kunde man se hur näsborrarna jobbade frenetiskt för att få någon vittring från vårt håll. Nu låg vinden så perfekt att det inte kunde ge någon ledtråd för kvigan. Men så rörde jag mig åter för att sätta fart på älgen och hon gör sitt sista misstag. Sakta försvinner hon iväg in i skogen för att gå rakt i pass hos en av passskyttarna som suttit som på nålar efter jag meddelat att vi hade kontakt med älgen. Skytten var glad som en speleman när vi kom fram och gratulerade honom till älgen.

[Jolly]

Tack för att ni gillar mina små berättelser. Jag lovar att det finns fler berättelser som kommer att komma från mig. Och jag hoppas att det tänder intresse för denna typ av jakt.
Det skulle vara jätteroligt om fler börjar skriva i tråden om sina ledhundsjakter och/eller sina funderingar om jaktformen

Läser med intresse dina inlägg, stort tack för inspirationen från en blivande svarthundägare

[Katjing]

Jag tycker att det är jättekul att läsa dina historier, som ju är mycket väleberättade.

Jag och min far är lite sugna på en svart. Dels för att vi har järnväg i närheten, och den är verkligen en älg och hundmagnet, och dels för att nästan alla älgar har skenat undan de ställande hundarna de senaste åren. Trots att både hundar och hundförare är samma som kunde få dem att stå för några år sedan.

Hursomhelst borde en svart kunna lösa båda dessa problem åt oss. Oavsett om skenälgen beror på älgarna, att det mycket avverkats på marken, hundarna eller något annst. Den kan ju vara bra med en svart som komplement i alla fall.

Det som talar emot är väl att vi är ganska långt upp och in i landet och inte har någon fantastisk vilttäthet. Är det ett stort bekymmer tro?

Hur arbetsvilliga är de utanför jakten? Gillar de t.ex. att dra? Vi åker en del skidor och finnspetsen är inte så mycket att köra med. Det är en ras som helt enkelt verkar hålla sig för god för sådant enkelt kroppsarbete. Vore perfekt att ha en lite mer dragvillig jycke att koppla framför frugan.

[staagr]

Kul att ni tycker om mina korta berättelser och att det verkar bli en svarting som blir eran nästa hund
Självklart kommer det några fler berättelser som ännu inte är nerskrivnapå detta forum utan bara ett minne från skogen för mig och min hund.
Nu till ett par frågor som jag ska försöka besvara. Självklart är ledhundsjakten bra att använda intil järnväg och hårt trafikerade vägar. Hyggen är inget hinder att jaga på med ledhund. Att ha en svarting som komplement eller som huvudekipage det gör ni som ni vill i jaktlagen. En fördel som jag ser det är att man kan hela tiden styra jakten både i riktning och tid på ett sätt som gynnar jakten för hela jaktlaget.
Det man ska tänka på är att kanske prata sönder nått tillfälle för att de som sitter på pass ska kunna följa jaktens små spännande situationer.
När det gäller att ni inte har så viltrika marker ser jag inget hinder med denna jaktmetod. Jag har själv min älgjakt i norra delen av Sverige. Jag jagar på stora som små marker både i norr och mellansverige och varje jakt har ju sina utmaningar.
När det gäller dragvilligheten kan jag nog inte uttala mig. Kan kanske se en farhåga i att hunden kan börja dra i kopplet även när den ska jaga, men det ska nog gå att träna upp de olika arbetena. Jag har själv gjort så att han får olika selar beroende på om han ska jobba som ledhund eller som eftersökshund. Och jag tycker han förstår skillnaden.
Uppfödaren som jag köpte av brukar låta svartingarna springa lösa medans han löptränar sina jämthundar i koppel. Han tar nämligen två löprundor per dag för att hinna träna sina jämtar. Alla jämtar får en tur medans svartingarna springer båda varven. Tänk bara på att hundrasen inte är så stora så de kan inte matcha några riktiga draghunda. Men visst tror jag att de kan dra vissa sträckor om man vill ut och åka skidor.
Lycka till med era svartingar och ledhundsjakter

[staagr]

Nu är det dags för en ny jaktupplevelse.
Denna händelse var under oktober när löven började rasa ordentligt. Brunsten började att tyna ut. När man gick i skogen syntes spår av tjurarnas fejningar och brunstgropar lite var stans. Vi gick i en skog som var av lite glesare tallskog med lite lövridåer insprängt. Efter ha gått en timme utan riktig kontakt meddelar en passskytt att det hade gått ut en ko med dubbelkalv på för långt håll för honom. Blev lite fundersam om det verkligen var vi som stött ut dem. Hunden hade inte visat tecken på att ha haft älg i närheten. Det som hade varit intressant var ett par brunstgropar som han ville visa husse att det verkligen luktade älg av dessa gropar. Så knastrar det åter till i radion att det gått ut ett djur till samma väg som de första. Denna gång en var det en tjur. Eller som vi säger i norr när det blir lite större tjurar ”oxe”. Han hade inte sett hur stor kronan var men det var en större herre.
Nu ville jaktlaget att vi skulle passa om och medans vi väntade på att de skulle gå till sina nya pass skulle jag och min svarting skynda oss runt ett berg för att möta älgarna. Min hund började visa tecken redan när vi kom fram till bergsknabben som vi skulle runda. Konstigt tänkte jag, älgarna skulle ju inte vara på denna sidan. Men svartingen visade med all tydlighet att vi hade någonting. En liten bit längre fram var det en ravin som gick runt halva bergsknabben som vi var vid. Kanske fanns det en möjlighet att älgen följt ravinen och var på denna sida av berget. Ser på hunden att han lystrar på något längre fram. Jag tycks höra med min dåliga hörsel något ljud men kunde inte vara säker på vad. Tog mig närmare ravinens kant utan att trampa på någon kvist. Nu var vi nära för skakningarna började tillta på hunden. Just innan vi kunde se ner i ravinens kant hör även jag att det kommer något gående i ravinen. Hunden tvärstannar, och lystrar allt vad han kan. Jag måste ta mig några steg till framåt för att se ner i ravinen. Just som jag ser över kanten trampar jag på en sten som var lös och ett hårt skraplande ljud hörs från stenen som förflyttar sig. Förbannar mig själv för min klumpighet att inte se mig för bättre och inte vara så ivrig. Älgljudet upphörde i samma sekund som stenen gav ifrån sig ljud. Inget hände på tio minuter. Gav tecken till hunden att komma fram till mig. Han var otroligt fokuserad på en grannbuske längre bort. När han var framme hos mig sätter han sig vid min sida. Fortfarande stirrande bort mot granen. Vi står alldeles stilla säkert 5 minuter till innan en lustig kuragömma lek framträdde. Ut ur granbusken kommer en ko tätt följd av en oxe som nu bara hade en sak i huvudet och det var inte att kolla upp skrammel ljudet som jag hade gjort. Vilken syn, kon sprang fram och åter och tog skydd bakom granbuskar för att bli kvitt förföljaren. Vilket skådespel.
Givetvis var det tjurens ivriga uppvaktning som hade fått kon och kalvarna att flytta sig ut ur såten när pass skytten såg dom utan att vi varit i kontakt med dem. Nu var det så att jag hade ett flertal gånger bredsida på oxen men förmådde mig inte att trycka av. Jag räknade taggarna på ena sidan och det var 8 pinnar som stack ut i olika storlekar. Jag viskade på radion att jag hade ett skådespel av större mått framför mig men ville inte avsluta naturupplevelsen med ett skott. Backade ut från skådespelet samtidigt som kon åter gör en rusning från oxen för att sen ta skydd bakom en ny gran. Allt hade utspelat sig mellan 20 till 80 meter framför oss.
När jag senare kommit så pass långt ifrån älgarna att jag kunde röra mig fritt igen ropade jag på radion att vi skulle bryta såten och återsamlas.
Vilken häftig upplevelse som hade spelats upp framför oss. Min svarting och jag var kanske inte överens om utgången av hela situationen men jag hoppas att avkommorna av kärleksparet i framtiden ska ge oss flera jakttillfällen. Och om inte de visar sig för mig och min hund så ska de ganska säkert komma framför någon annan lycklig älgjägares bösspipa. Och förutom ett minne för livet för mig var hundens beteende framför älgarna mycket bra denna gång

[staagr]

Efter ha haft en naturupplevelse över det vanliga med oxen som hetsade kon i såten som jag berättade om i förra historien så var det nu dags för dagens andra såt. Visst fick jag ett par gliringar för att ha släppt läget, men det tar jag. Min filosofi är att man ska vara lite mer återhållsam på större älgar. Vi var på väg ut till en såt nära där vi lämnat djuren ifred. På väg ut på pass såg två skyttar en familj ute på en åker travandes i riktning in i såten. Och ni kan kanske gissa vad det var för familj.
Till slut kom så klartecknet att dra igång jakten. Alla var på plats. Efter en liten stund kom vi så i kontakt med vilt. Jag valde att styra hunden efter en gammal skotarväg för att kunna gå tystare. Efter hundra meter stannar hunden upp och blir stående med nosen i en viss riktning. Jag rycker lite lätt i linan för att ge signalen att han ska sätta sig. Och det ger rätt effekt. Sittande med nosen i samma riktning hela tiden visar bara att djuret är rätt nära. Smyger fram ett steg i taget för att kunna vara beredd om älgen visar sig. När jag passerar hunden ser jag en rörelse bakom lite ris. Och fran stiger en kalv. Den stannar med bogen bakom en tallstamm. Jag stod lite tokigt för jag hade stannat i steget när jag såg rörelsen längre fram. Men skulle kalven bara ta ett steg till så skulle jag ha en bra lucka. Var var kon och var det samma djur som vi sett tidigare? Efter en liten stund ser jag att hunden som sitter snett bakom mig börjar titta lite till vänster om kalven. Och mycket riktigt så reser sig en mindre ko en bit längre bort. Alltså inte samma ekipage som tidigare. Men den nya kon vänder sig från oss. Hon hör någonting längre in i skogen. Och en liten kort stund kommer så älgfamiljen som jag skrivit om tidigare travande med kon först tätt följd av kalvarna och oxen släpande tio meter efter. Nu händer allt på en gång. Samtidigt som älgarna i trav kommer allt närmare så kliver så kalven fram det steg som jag väntat på. Ser i ögonvrån att hunden blir bara längre och längre i halsen. Jag låter så skottet gå . Knallen av skottet ger till reaktion att familjen kastar sig framåt med all kraft. Och kon som just förlorade en kalv rusar mot där den rasade ihop. Oxen har nu fått upp farten och kommer med språng förbi kon och kalvarna rakt mot oss. Då blir det för mycket för min svarting. En skallserie ekar ut samtidigt som jag tar ett par snavbba steg fram till honom för att hindra att han kastar sig mot älgarna. Han kan inte vara riktigt tyst fast jag står intill honom. Ljudet som kom ur strupen på honom var ett ylande, han vet att tystnad belönas, men att ha så mycket älg synlig blev för mycket. Oxen upptäcker sitt misstag att springa åt vårt håll tvärnitar 20 meter ifrån oss. Den blick han gav oss innan han kastade för att komma i skydd var något speciellt. När så familjen knakandes och brakandes försvinner i gallop står vi kvar och tittar på kon som nu är framme vid kalven som just skjutits Jag bestämmer mig för att låta henne löpa. Hon står där med bredsida mot mig när jag ropar på radion att jag skjutit en kalv.Till slut ger kon upp och travar iväg. Vi tar ur kalven och går sen vidare men det blev ingen mer kontakt för oss under såten. Älgfamiljen syntes inte till något mer den helgen.
När så laget träffades för att ta hand om kalven. Fick jag frågan från den som hade haft lite funderingar om varför jag inte sköt i första såten, om jag hade haft skottläge på oxen. För att inte förnärma honom tittade jag upp och svarade. Nej, honom såg jag inte till! Då hör jag en tung suck från min svarting. Jag vände mig om och mötte min hunds blick . Sucken var talande vad han tyckte. Undra om min jaktkamrat tog det som att hunden avslöjat sin husse eller? Han skakade bara på huvudet och sen fortsatte vi att ta hand om kalven.

[staagr]

Hej alla kloka jägare.
Från 1 februari får man inte använda hund som förföljer vildsvin. Men en fundering är om man går i vind med ledhund och söker upp vildsvinen i lega. Det borde enligt lagen inte vara fel att kunna använda den metoden. Dock bara skjuta de som är under tolv månader efter den femtonde februari.
Däremot tar man sig an spår och spårar är det ju att förfölja.
Tänker jag rätt eller fel?

[staagr]

Hej alla kloka jägare.
Från 1 februari får man inte använda hund som förföljer vildsvin. Men en fundering är om man går i vind med ledhund och söker upp vildsvinen i lega. Det borde enligt lagen inte vara fel att kunna använda den metoden. Dock bara skjuta de som är under tolv månader efter den femtonde februari.
Däremot tar man sig an spår och spårar är det ju att förfölja.
Tänker jag rätt eller fel?

Ingen som har någon synpunkt på det jag skrev om ledhundsjakt på vildsvin efter den 1 februari.

[staagr]

Hej. Synd att ingen tycks ha någon åsikt om mina funderingar om ledhundsjakt under våren.
Jag har i alla fall en jaktlig historia från i januari.
Jag skulle kontrollera en vildsvinsåtel efter den ganska tuffa storm som varit. Jag tog min svarting med för att han skulle få lite motion i den rätt djupa snön. När jag i alla fall skulle gå i skogen kunde jag i alla fall ta med bössan också. Jag tog fram hunden från bilen och satte på honom selen och spårlina. Nu är det så att han oftast får följa med till åteln, så han viste precis vart han skulle gå. Jag knallade fram i 30 cm snö efter den Stig som nu var under snön. När vi så kommer halvvägs in till åteln kommer vi fram till ett vildsvinsspår som korsar stigen. Det ser inte alls tokigt ut. Så jag laddar mitt gevär med ett par patroner. Hunden var mycket intresserad av spåret. Han tyckte nog att vi var lite konstiga som inte tog oss an det. Såg att det försvan under några lågt växande grangrenar i riktning mot åteln.
När vi gått kanske 200 meter till skulle vi passera en gran som lagt sig i stormen. Den låg väldigt nära stigen som vi gick på.
Min hund började markera mer och mer ju närmare granen vi kom. När vi var bara 15 meter ifrån granen var jag rätt övertygad om att vi nog hade något där. Och mycket riktigt såg jag ett dike i snön som var gjort av minst ett vildsvin som försvann in i grenverket på den liggande granen. Satta hunden för att sen avanserna de sista metrarna fram mot granen. Det fanns inget dike i snön från granen vad jag kunde upptäcka. Alltså var minst en gris inne i grenverken någonstans. Nu var jag framme vid grantoppen utan att det hade börja röra på sig. Konstigt tänkte jag. Jag stod där en stund med tummen mot säkringen. Det blev nog för mycket för vildsvinet när allt blev tyst. Så helt plötsligt exploderar det under grenverket. Snön yrde omkring och ut ur granen kommer ett vildsvin i fyrsprång. Jag lyfter bössan reflexmässigt och när rödpunkten ligger rätt går skottet. Vildsvinet gör en kullerbytta och sedan ligger den och sparkar några gånger. Vänder mig mot hunden och vinkar fram honom. Han har sett allt och är exalterad över vad som hänt. Jag böjer mig ner och tar tag i spårlinan när han kommer fram och vi går gemensamt fram till grisen. En årsgris låg där i snön som började färgas rött av blodet från vildsvinet.
Istället för att gå till åteln blev det att börja släpa djuret tillbaka mot bilen. Att släpa en gris i snön som väger sina 55 kg med bössa och hund som gärna vill kolla så att den verkligen var död genom att rycka och slita åt ett helt annat håll än det husse drog. Jag var genomsvettig när vi var tillbaka vid bilen. Men otroligt nöjd att hunden åter levererat vid ett jakttillfälle.
Utan min hund hade jag nog bara knatat på utan att tänka mig för men med honom fick jag koll på att det var någonting som fanns framför oss.

[Pek]

Hej alla kloka jägare.
Från 1 februari får man inte använda hund som förföljer vildsvin. Men en fundering är om man går i vind med ledhund och söker upp vildsvinen i lega. Det borde enligt lagen inte vara fel att kunna använda den metoden. Dock bara skjuta de som är under tolv månader efter den femtonde februari.
Däremot tar man sig an spår och spårar är det ju att förfölja.
Tänker jag rätt eller fel?

Jag tycker att du tänker rätt. Det känns som om lagen inte är skriven med tanke på ledhundsjakt. Hade dock varit försiktigt frammåt maj då älgko med kalv kan vara aggressiv.

[staagr]

Tack för ditt svar Pek. Och det där med ilskna älgkor är tänkvärt. Nu tror jag att jag att risken är större med suggor som ligger med sina kultingar under en gran. Jag har backat ett par gånger när suggor markerat att vi varit för nära. Det är tur att det är dagsljus dessa gånger. För de låter absolut inte glada. Men absolut en älgko är absolut inget att leka med.
Å andra sidan har jag erfarenhet att gå eftersök med min svarting under kolmörka nätter. Ibland med kamrater som frivilligt velat följa med för att se och lära (Tyvärr oftast bara en gång). När så man hör vildsvinen klappra med tänderna och blåsa för att markera har en del personer backat och inte villjat gå mer. Jag har till och med sett en som hoppade upp på en sten som var kanske en halvmeter hög. Han vägrade kliva ner fast jag förklarade att det inte var något skydd att stå där . Fick till slut lämna en reserv handlampa till personen och sen fortsätta framåt själv för att avsluta eftersöket. Nu låg svinet bara 20 meter därifrån. Och ju närmare jag kom ju mer klapprade han men käkarna. Galten var så dålig att han låg bara och tryckte mot en sten där jag kunde avsluta lidandet. Det är i dessa lägen man måste lita på sin hund till hundra procent. De ska visa var djuret är så att de skadade djuret inte ligger och bevakar spåret och sen gör något utfall från sidan.
Han som stod på stenen och inte ville gå längre lovade mig dyrt och heligt att jag inte skulle behöva ha honom som sälskap under nattliga eftersök någon mer gång. Han tycker det hade varit en obehaglig upplevelse även nu efter ett par år. Han är normalt en lungn och sansad person.

[Villrådig]

Som redan konstaterats i tråden är ledhundsjakt ovanlig i Sverige. Jag har aldrig kommit i kontakt med den i Sverige. Där emot har jag varit med om ledhundsjakt i Norge samt Nya Zeeland där det är desto vanligare.

Efter att ha rannsakat mig själv inser jag att det är en jaktform som jag tror skulle passa mig och mina jaktmarker bra. Nu inväntar jag bara svar kring hur min arbetssituation kommer utvecklas, blir det som jag hoppas kommer jag börja söka valp i vår.

[staagr]

Hej på er.
Såg att det fanns en annons på blocket just nu med norsk älghund svart valpar. Kanske någonting för hugade ledhunds spekulanter .