Vårt lilla följe landade på Tranbygget en dryg halvtimme innan säkerhetsgenomgången för patrull ledarna.
När den var avklarad organiserades packningen och vi kröp till sängs. I och med organiserandet av packningen så uppdagade jag att mina fritidsbrallor minsann låg kvar hemma i garderoben, med mig hade jag bara jeansen som jag hade på mig. Ett bakslag som genererade viss ångest, men vad ska man göra? Väderleksrapporten pekade mot regn och åska på morgonen, men så länge min anorak var med så tänkte jag att jag borde vara rätt safe.
Nåja.
Vi sov i tält precis utanför huset där tävlingsledningen sitter, så vi gick upp 04:30 och var redo för allmänna säkerhetsgenomgången 05:00.
Sen bar det iväg ut på banan.
På Sommarträffen börjar de flesta parullerna vid varsin station och sedan går man ett helt varv runt banan och avverkar därmed samtliga stationer, en liten lagom runda på ca 23 km. Man måste ha med sig allt som krävs för dagen utom vatten som går att fylla på via utplacerade dunkar på varje station. Vapen, ammunition, mat, snacks, torra kläder etc får man alltså bära med sig.
Jag har flera gånger tidigare skrivit om det förträffliga formatet på tävlingen, med självgående patruller och stålmål, det krävs inte 6-8 personer på varje station för att det ska funka. Detta är något som andra tävlingsarrangörer sannolikt kommer att behöva ta till sig, formatet funkar fantastiskt och även om det givetvis krävs både för- och efterarbete för att hänga ut plåtar så krävs det betydligt mindre folk för att genomföra en fältskyttetävling på det här viset, jämfört med det vanliga och otroligt manskaps och tidskrävande formatet med pappmål som skall klistras och klyddas med. Skyttesportförbundets gevärssektion behöver lyssna och lära av Martin och Magnus och de andra som ligger bakom det förträffliga arrangemanget som är Sommarträffen. Det är så här det bör gå till. Sommarträffen skulle jag säga ligger i absoluta framkant i hur en fältskytte tävling kan se ut och genomföras. Formatet har evolverat från sedvanligt skytte ur liggande ställning och med lite längre avstånd till mer dynamiskt skytte på långa håll från inte helt lätta positioner som t.ex. bakom stenröse och ifrån skrotbilar. Detta till trots så ligger balansen ändå bra, det blir aldrig fullskalig PRS (VRS) anda på stationerna, vilket hade varit att gå för långt mot den typen av skytte. Fältskytterötterna finns kvar och så ska det vara, om någon frågar mig.
Vi var i patrull 15 och startade således på station 15. Tänk på att ett vanligt fältskytte SM innehåller 8 stationer och man kör bil i mellan de flesta. Sommarträffen har haft mellan 15 till 16 stationer och man går, hela vägen, det skiljer agnarna från vetet, det är helt säkert.
Station 15 bestod av 20-10 mål utplacerade på ett stort område, det var riktigt svårt att överhuvudtaget se dem i gryningsljuset, ännu värre att träffa dem. Funktionen på 20-10 målen är också att beskriva som tveksam och jag är inget stort fan av dem. Jag såg två mål och träffade 0.
Vi gick vidare mot station 1 som var mer som en vanlig fältskyttestation fast på steroider. 3 plåtar på 3 olika avstånd och plåten längst bort, en B100 stod på över 700 meters avstånd, här gäller det att ha koll på sina prylar. Jag gick från vänster till höger, logiskt på ett vis men det betydde också att jag började på plåten längst bort, men jag hittade in 2 träffar på den av 4 skott och 1 träff på 2 skott på mittenmålet, sen var jag klar där.
Vid det här laget började det regna lite lätt och åskan dundrade över skogen bakom oss.
Vidare ut till station 3, rörligt mål, en L3 (?) på 600 meter. Jag har provat den här stationen en gång förra året och var som närmst en halv meter (uppskattat) ifrån plåten på 6 skott. Värt att nämna var att vid det här laget regnade det inte, det fullkomligt ÖSTE ner och åskade och vi stod ute på ett fält med prickskyttegevär hängande över bröstet, kombinationen kändes rätt dålig. När regnet började leta sig igenom min anoraks funktionstyg så blev stämningen snabbt sämre. Några minuter senare var vi dyblöta, regn rann rakt ner i kängorna och tankar kring att ge upp var allt mer påträngande. Att lägga sig ner i en snabbt växande vattenpöl och skjuta 6 bommar var det sista jag var intresserad av, så vi gick vidare. Vi hade då varit ute i drygt 2 timmar, vi hade drygt 20 km promenad att se fram emot och allt kändes som skit. MEN.
Här får jag tacka mina patrullkompisar som kämpade på och var ett större stöd än vad jag tror de förstod, jag fortsatte tillsammans med dem. Genomblöta allihop, med förhoppningen att snart slutar det regna och blir förhoppningsvis rätt varmt.
Jag gjorde vad jag kunde på kommande stationer, vred ur strumporna och luftade fötterna så gott det gick, använde min tidigare mycket omtyckta anorak som skjutmatta och ett par timmar senare, så var jag rätt så torr. På vägen hade jag träffar på vissa plåtar, missar på andra. Så är det på sommarträffen. Att skjuta fullt har ingen gjort hittills och jag har svårt att se att någon kommer att göra det. Till skillnad från en SM runda i kikarklass där topp 10 ibland har skjutit "alla träff". Så ska det inte vara.
Mitt största personliga mål inför denna tävlingen var att sträcka ut mitt personbästa resultat på avstånd med kaliber .308 winchester. En patron som de flesta av oss testat/använt vid något tillfälle och som har ett allmänt rykte om att vara i princip värdelös bortom 800 meter. Mitt personbästa var också just där, nämligen 795 meter. Förhoppningen var att träffa plåten på 1000 meter, men jag var inte överdrivet optimistisk, hoppfull, men inte optimistisk.
På vägen till station 12 där det står hel och halvmils plåtar på 1000, 1100 och 1200 meter så var vi vaksamma på att kolla vinden. Vindmätare är det enda elektroniska hjälpmedlet som är tillåtet och det gäller att använda det förnuftigt. Vi hade siffror på drygt 5 meter i sekunden och det var bra nära fullvärde som gäller i den riktningen man skjuter. Det luriga är att tar man vinden uppe på hyllan man skjuter ifrån så kan man lätt tro att man har motvind istället, vilket är tvärfel.
Första skottet tog lite lågt och till vänster om stora plåten (1x1m) på 1000 meter. Jag såg nedslaget igenom kikarsiktet och kunde snabbt korrigera och träffade, lyckan var nära nog total. Jag laddade om och testade på lilla plåten (50x50cm) och skottet tog i mellan plåtarna. Så som stationen är upplagd så bör man här gå vidare och antingen skjuta lilla plåten igen eller gå vidare till 1100m plåtarna. Men mitt resonemang var att det är tillräckligt att sträcka en 308 till 1000 meter och jag uppskattade att istället ha repeterbara träffar på det avståndet. Så jag sköt mot stora plåten igen och träffade. Sen testade jag lilla plåten igen och träffade. Leende från öra till öra var ett faktum. Sista skottet gick även det mot stora plåten och träffade. 4/6 skott var träffar på 1000 meter. Det var höjdpunkten på dagen för mig. Det gör mig inget alls att jag bara fick räkna 2 av träffarna i protokollet. Det var två år sedan jag hade träffar på det här avståndet senast, inte illa för en "trött" 308 winchester.
När alla var klara på station 12 så gick vi vidare mot nästa station. Vissa glada, andra mindre glada. Alla trötta och ömma i princip hela kroppen.
Runt 2 timmar senare var vi tillbaka på station 15 och tävlingen var klar. Stort tack igen till alla bakom och framför kulisserna som får det här att hända. Ingen nämnd ingen glömd, ni vet vilka ni är och ni är bäst. Tack för en fantastisk tävling som jag hoppas fortsätter många år framöver. Tack till helgens sällskap som roddade och var till hjälp. TACK!
Så här kan det se ut när man skjuter på långa håll:
1000m, jodå!
