Finne eller norrbottenspets för trädskällarjakt?

[prylnörden]

En kompis ska framåt våren/sommarn/hösten försöka köpa sig en valp men velar lite kring vilken ras.

Har själv inget kunnande om nobs eller finne för detta så söker alla tips o råd.

Hunden kommer bo i lägenhet men vara med ägarn på jobbet dagtid för de mesta eller bli rastad av nån granne.
Prio är självklart fågelskällningar men skulle den skälla både grävling o mård så gör de inget. Men somsagt prio på fågel.

Så tips på parningar? Tips om kennel? Varför de ena eller de andra av dessa? Vad bör man undvika?

[Katjing]

Från den dag jag föddes har det funnits finnspetsar i huset. Sägs ofta vara det säkrare kortet rent jaktmässigt, men åsikterna går isär. Viss samsyn finns nog kring att det är den elakare av de två.

Har man tur får man en finnspets som inte äter barn när den får chansen, men man ska inte räkna med det. Det är mycket sällan några problem inom familjen, även om det nu finns undantag.

Efter valpåren är de väldigt lata inomhus, så det är inget problem att ha dem i lägenhet på det viset, men de behöver naturligtvis aktiveras ordentligt som alla hundar.

Åtminstone finnspetsar kan vara en smula svårdresserade av den enkla anledningen att de gärna prioriterar annat över hundgodis.

Båda raserna är vad jag förstår överlag väldigt friska idag efter insatser i aveln. Finnspetsar har tyvärr egenheten att hörseln brukar bli dålig i 10-årsåldern och ibland ännu tidigare. Det här sista är en av anledningarna till att jag funderar på att testa Nobs nästa gång.

Finnspetsen är utöver att vara en enmanshund också en brudmagnet, och därför det givna valet för ungkarlen.

[RolandS]

Jaktligt sett är det mycket liten skillnad mellan raserna idag. Nobsen hålls överlag som lite lugnare i hemmet medan finnen kan vara lite ljudligare och nervösare i sitt uppträdande. Jag tror att det är mer tycke och smak vilken ras man fastnar för. Det är ett enormt tryck efter nobsvalpar idag så det kan ta ett tag innan man får tag i en valp. Utan att säkert veta så tror jag att det kan vara aningen lättare att hitta en finnspetsvalp.

/R

[pow]

Har vuxit upp med nobbsar, av den enkla anledningen att morsans hot om skilssmässa om det kom en rödpäls i huset inte bara var ett tomt hot. När jag var liten och även för 20-25 år sedan när jag började döma jaktprov så hade finnarna ett, inte helt oförtjänt, dåligt ryckte när det kom till att dela husse/matte med andra familjemedlemmar eller utomstående. Idag finns inte mycket av det lynnet kvar, även om finnarna generellt sätt, är lite "hetare" än nobbsarna.
När det kommer till jakten så måste jag nog säg att skillnaderna mellan raserna idag är betydligt mindre än för 30-35 år sedan, avelsarbetet när det gäller framför allt nobbsarna har gett resultat och det är idag en betydligt högre lägstanivå än vad det var förr. Vi har haft 5st nobbsar genom åren varav två stycken som var riktigt bra jakthundar, en som var en mycket duglig och två som inte alls har fungerat.
Jag har sedan snart åtta år en finnspetstik i huset, och förhoppningsvis en till inom en inte alltför lång framtid. Då mitt statistiska underlag när det gäller finnspetar i huset är minst sagt klen, och den jag nu har är den absolut trevligaste hund jag träffat, så kan min åsikt om raserna vara något färgad.
Med det sagt. Att ha en spets när man bor i lägenhet i en tätort anser jag tyvärr i dom flesta fall vara ett misstag. Då båda raserna har låg skalltröskel, det ligger liksom i deras natur, så kommer det att krävas ett engagemang som för många blir övermäktigt. Båda raserna är fortfarande ödemarkshundar i sitt DNA. Dom har i århundraden bott och verkat i glesbefolkade områden där dom premierats för sin förmåga att finna, och skälla, framför allt ekorre och fågel. "Spetshunden göro sig bäst i skogskojor i ödemarken" gäller nog fortfarande.

När det gäller att hitta valp så kan det tyvärr vara lite svårt, speciellt om man absolut vill ha en valp från på pappret "heta" parningar. Köerna på valpar kan i många fall vara väldigt långa, speciellt om man vill ha en tik. Min erfarenhet är att tikvalpar från dom på pappret bästa parningarna nästan alltid hamnar hos folk som haft spets tidigare, och inte sällan är involverade i "den inre kretsen" (mao, är jaktprovsdomare).
Väljer man en hanne från en parning som på pappret inte är lika intressant för oss "invigda" så är chansen större att man hittar en valp snabbare. Det man ABSOLUT INTE ska göra är att lura sig själv och köpa en valp ur nån "tjuvparning" som inte är sanktionerad av respektive ras avelsråd bara för att den är billig. Det är sådana parningar som gjort det möjligt för diverse sjukdomar att leva vidare. Även en valp med vacker stamtavla kan bli sjuk, men risken är betydligt mindre än en valp med högst osäker härstamning. Köp inga korsningar eller icke SKK-registrerade valpar!
Sen har det tyvärr senaste 10-15 åren poppat upp uppfödare av framför allt nobbsar som präglat hundarna på gris vilket i mina ögon är ett svek mot rasen då det utarmar den lilla avelsbas som finns och förstör det arbete som bedrivits senaste 60 åren att rädda rasen som den svenska skällande fågelhunden.

https://ssf-riks.se/ är ett bra ställe att börja på när man funderar på valp.

[Katjing]

Våra finnar har inte på något sätt varit skälliga inomhus, i synnerhet inte de sista 3. Jag känner sällskapshundar som skäller mycket mer inomhus. Utomhus däremot släpper de gärna iväg nåt skall om det är nåt, men inget tokskällande.

Min finnspets är dock väldigt "pratig", vilket är rastypiskt, men min är nog bland de som har mest att säga. (Hon säger "Ooooooooooauau" med mörk stämma, vilket hundovana kan missta för morrning)

Trädskällarna har heller inte det kraftigaste skallet, det är värre om en älghund står och skäller.

[Mullojärvi2]

Har vuxit upp med nobbsar, av den enkla anledningen att morsans hot om skilssmässa om det kom en rödpäls i huset inte bara var ett tomt hot. När jag var liten och även för 20-25 år sedan när jag började döma jaktprov så hade finnarna ett, inte helt oförtjänt, dåligt ryckte när det kom till att dela husse/matte med andra familjemedlemmar eller utomstående. Idag finns inte mycket av det lynnet kvar, även om finnarna generellt sätt, är lite "hetare" än nobbsarna.
När det kommer till jakten så måste jag nog säg att skillnaderna mellan raserna idag är betydligt mindre än för 30-35 år sedan, avelsarbetet när det gäller framför allt nobbsarna har gett resultat och det är idag en betydligt högre lägstanivå än vad det var förr. Vi har haft 5st nobbsar genom åren varav två stycken som var riktigt bra jakthundar, en som var en mycket duglig och två som inte alls har fungerat.
Jag har sedan snart åtta år en finnspetstik i huset, och förhoppningsvis en till inom en inte alltför lång framtid. Då mitt statistiska underlag när det gäller finnspetar i huset är minst sagt klen, och den jag nu har är den absolut trevligaste hund jag träffat, så kan min åsikt om raserna vara något färgad.
Med det sagt. Att ha en spets när man bor i lägenhet i en tätort anser jag tyvärr i dom flesta fall vara ett misstag. Då båda raserna har låg skalltröskel, det ligger liksom i deras natur, så kommer det att krävas ett engagemang som för många blir övermäktigt. Båda raserna är fortfarande ödemarkshundar i sitt DNA. Dom har i århundraden bott och verkat i glesbefolkade områden där dom premierats för sin förmåga att finna, och skälla, framför allt ekorre och fågel. "Spetshunden göro sig bäst i skogskojor i ödemarken" gäller nog fortfarande.

När det gäller att hitta valp så kan det tyvärr vara lite svårt, speciellt om man absolut vill ha en valp från på pappret "heta" parningar. Köerna på valpar kan i många fall vara väldigt långa, speciellt om man vill ha en tik. Min erfarenhet är att tikvalpar från dom på pappret bästa parningarna nästan alltid hamnar hos folk som haft spets tidigare, och inte sällan är involverade i "den inre kretsen" (mao, är jaktprovsdomare).
Väljer man en hanne från en parning som på pappret inte är lika intressant för oss "invigda" så är chansen större att man hittar en valp snabbare. Det man ABSOLUT INTE ska göra är att lura sig själv och köpa en valp ur nån "tjuvparning" som inte är sanktionerad av respektive ras avelsråd bara för att den är billig. Det är sådana parningar som gjort det möjligt för diverse sjukdomar att leva vidare. Även en valp med vacker stamtavla kan bli sjuk, men risken är betydligt mindre än en valp med högst osäker härstamning. Köp inga korsningar eller icke SKK-registrerade valpar!
Sen har det tyvärr senaste 10-15 åren poppat upp uppfödare av framför allt nobbsar som präglat hundarna på gris vilket i mina ögon är ett svek mot rasen då det utarmar den lilla avelsbas som finns och förstör det arbete som bedrivits senaste 60 åren att rädda rasen som den svenska skällande fågelhunden.

https://ssf-riks.se/ är ett bra ställe att börja på när man funderar på valp.

+1

[prylnörden]

Styggbergets ani och dizel.

Har någon nån aning om dessa hundar?
Kompisen är ev intresserad av övertagande av valp efter dom.

[RolandS]

Utan en alltför stor djupdykning så kan man konstatera att föräldradjuren inte är högmeriterade. Tiken har inte någon reggad patellakoll. Det är dessutom dessutom lite förhöjd inavelsgrad på parningen, 2,7%. Skk har 2,5% och ssf 2,0% som övre gräns för rekommenderade parningar.

/R

[Dabo]

Har en nu 3årig nobs i lägenhet (i ca 6mån till innan huset är klart.)
Jag har pluggat hemifrån hundens första 2år så det har gått hur bra som helst.


Skickat från min SM-G950F via Tapatalk