Dagens tanke

[birk0323]

I omgångar har jag tänkt att denna tråden skulle fungera på rs och jag har som väntat på att nån skulle starta igång den men jag har nog haft fel trots allt. Hur som tänker jag i lite mera filosofiska ordalag.

Frysen är tom, eller iaf nästan och det är en smärre kris i November och med självförsörjning som en del av vardagen. Tjädertuppen där på kvisten när unghunden söker älg... törs jag , nej den risken tar jag inte. Geten med sina skyddslingar och jag siktar men nej... ni får chansen att ta hem mera bockar, getter och deras avkommor av samma kön bör man vara rädd om tänker jag. Jag förstår varför jakten avtog för att börja odla sin mat på olika sätt istället, det är svårt vissa år, svält. Ta det med förstånd och list samtidigt.

Min älskade gammel, jag önskar jag brutit fler regler för att göra dig rätta, som du skällt och de älgmöten du gett mig och de lektioner i älgjakt jag fått av dig går inte att köpa hur fin föreningen än försöker vara. Regler från en dag till en annan, hur kan jag få honom att haka dessa tokigheter, endera jagar man eller så låter man bli kan man sammanfatta lärdomarna från honom. När jag låg bredvid honom när han slogs för livet med Järven och jag hade stickkniven i näven och gick till attack... det var adrenalin max, sånt förstår man om man varit där. Håret flög åt alla håll och ljudet... två hundar som slåss är rena barnvisan.

Eller Isak min Vorsthe, när du kom och stampade tass vid ryggsäcken, då var det bara att följa med för då var fågeln där. Fjällnätter och björnmöten... hur kan nån tro´att jag pratar sanning, nån som inte varit där måste lyssna till det här som trollsagor.

Jag är förövrigt helt säker på att jag hade en faktisk kontakt med en Kanadagås. Jag pratade med den i 17 dagar i rad när jag jagade bäver. Faktum är att den inte brydde sig om att flytta sig på sida när jag passerade innan sommaren slog in. Jag skrev en dikt om den gåsen. Varje morgon och kväll passerade jag redet och från början var det inte ok men på slutet stack den upp huvudet när den hörde att det var jag och det var som lugnt och det var då som de verkligt seriösa samtalen tog vid. Den gåsen blev nog less på mig men insåg nog samtidigt att faran var möjligen marginell och att jag var rätt fredlig även om jag snackade en massa oförståeligt. Den stackars gåsen fick höra ett och annat om fruntimmer, men i det läget var det en bra lyssnare för mig sittande i kanoten där den satt på landkanten intill med näbben och glodde på idioten som var lika jaktsugen på bäver som sorgligt missförälskad i ett fruntimmer som sökte häftigare karl.

drygt tjugo år senare ...
Natten med jämttiken nu sist i jaktkojan, vi kom dit väl sent efter samvaro med andra jägare också på skogen men i andra stugor och jag ser henne djupt i ögonen på morgonen och bestämmer att nu tar vi oss en älg, panna mot panna... och jag skjuter en tjur på stånd för henne timmen senare och man sitter där med hund och älg efteråt... Senare i samling samma dag får gammeln skit av nån missunsam misstyckare, dagen efter skjuter vi oss en älg för gammeln... Man behöver inte prata för jakthundar, de har sitt eget språk, missunnare sitt.

Det finns så mycket att berätta och det är väl ett tecken på att åldern börjar göra sig hörd när tankarna i högre grad börjar rikta sig bakåt. Man får dock akta sig för att dela för mycket erfarenheter på forum då det händer att man blir kallad för troll, men kan jag klandra dem, knappast ?

[JohanL73]

Bra Birk. Fyll på!

[birk0323]

Bra Birk. Fyll på!

Jag hade snarare tänkt att du och alla andra skulle fylla på

[T-Grön]

Tänker ofta på kompisens Jämttik som är den bästa hund som jag ens hört talas om. Tiken är direkt ful och har ett konstigt löpsteg, men vilken hund.
Vi alla i laget har så många minnen med henne. Som den gången som husse, tiken, och en arg älgko hamnade i samma vak i strömmande vatten.
Hon har varit nära drunkningsdöden flera ggr, och är så åskrädd att hon till och med har hoppat ut från andra våningen genom ett fönster.

Tiken har inga jaktprov, inga utställningsmeriter pga sitt utseende, men hennes jaktegenskaper är då helt outstanding.
Nu är hon pensionär, och sliten, men har allas vår djupa respekt. Hon jagade allt som husse ville, oavsett viltslag.

Btw första gången som hon fick jaga vildsvin så sköt husse tre st på ståndskall samma dag.

Älskar den hunden, och bävar för den dag som hon inte finns med oss mer.

[birk0323]

Härlig berättelse t-grön !

[JohanL73]

Jag hade snarare tänkt att du och alla andra skulle fylla på

Jag saknar din vältalighet och tankarna som snurrar runt i mitt huvud skulle nog förta den glädje som jag upplever förmedlas i din text.

Så jag överlåter vidare tankeyttringar till dig, T-grön och andra som har något att bidra med.

[birk0323]

Det är ofta hundar som är mig närmast i mina erfarenheter. Jag har så många... men

En Novembermorgon för snart trettio år sedan.

Huset låg i mörker och han stängde som försiktigt efter sig, stövarn’ verkade ha fattat han också att nu gällde det att vara tyst som katten om nån jakt där skulle bli av. Hunden lubbade på bredvid moppen och föraren försökte hålla ekipaget på vägen. Det var några cm snö så det var inte helt utan spänning av den anledningen heller. Byn låg mörk. Mopeden kördes, väl till skogs, ner mellan granarna och hunden släpptes fri. Jägaren själv skuttade över ån efter hunden som försvann mellan stammarna. VovVov och upptaget som hade dröjt fem år var ett faktum. Haren buktade mellan bergfoten och ån. Jägaren fick som inte riktigt till det i sina försök att komma till skott. Någonstans fanns ändå orden från gubbarna när det pratats sins emellan, ”ställ dig på upptaget eller på löpan”. Haren hade tagit berget och myrkanten en sväng som det hade låtit och hade nu gjort bort hunden vid vägen som det verkade. Inga skall då det blev tyst därborta vid vägen. Borde vara läge att kuta upp på löpan i myrkanten, tänkte jägaren. Mycket riktigt hade både hund och hare gjort en sväng i myrkanten och passet var ett faktum. Hunden fick tag i haren igen och det gjorde sig en liten lov i tjärnkanten och haren kom löpan, i myrkanten, i lugna skutt pang och han tumlade runt och blev liggande, efter några minuter kom en helt oförstående hund och tittade på den långtassade filosofen som låg i riset, delvis röd i den nyvita pälsen.
Jägaren fick bråttom hem men hunden fick hjärtat vid urtagningen och resten hamnade uppe i en grankvist som också fick bistå med några kvistar till luftningen av bukhålan.
Klockan var en bit in på sen morgon mot förmiddag när haren hängdes på garageväggen. Hagelbocken låstes fast i vapenstället och den oanvända papphylsan placerades tillbaka där den hade lånats och den använda veks ihop och ställdes bredvid. Hunden fick mat och jägaren funderade, skulle han få en helvetes massa skäll för sitt tilltag, förmodligen, men kanske också en del frågor av mera vänlig nyfiken art… gjort är gjort tänkte han och gick och la sig på soffan i väntan på det oundvikliga.
Inget hände, ingen sa någonting och dagarna gick och någonstans runt dag fem kom ändå en enda mening och den kom från fadern i huset, i förbigående ” ta rätt på haren nu innan den förgås”. Sedan var det tyst om den jakten i många år men då i Saxnäs, en sådär femton år senare, i en fjällbrant som tvingade de två jägarna till rast och vila kom det. ”Nu vill jag höra om den där jakten innan det här jädra berget tar död på någon av oss” Den andre förstod direkt vad som åsyftades och berättelsen rullades upp mellan kaffe och macka. Den kvällen hängde det förövrigt sex ripor på stugväggen när ljusen släcktes för natten. Historien har varit outtalad helt sedan den dagen i fjällkanten, men nu behövde den få luft igen. Den jägaren som är kvar av de bägge inser också vilken fantastisk kompis han hade i sin fader, saknad, vila i frid.

[Fritz Kraut]

--- Den jägaren som är kvar av de bägge inser också vilken fantastisk kompis han hade i sin fader, saknad, vila i frid.

Din far var nog innerst både glad och stolt över dig när han hittade haren och den tomma hylsan. Han hade nog tjuvlånat likadant själv en gång.

F.

[birk0323]

--- Den jägaren som är kvar av de bägge inser också vilken fantastisk kompis han hade i sin fader, saknad, vila i frid.

Din far var nog innerst både glad och stolt över dig när han hittade haren och den tomma hylsan. Han hade nog tjuvlånat likadant själv en gång.

F.

Tack för dom orden F.

[micke w]

Det är ofta hundar som är mig närmast i mina erfarenheter. Jag har så många... men

En Novembermorgon för snart trettio år sedan.

Huset låg i mörker och han stängde som försiktigt efter sig, stövarn’ verkade ha fattat han också att nu gällde det att vara tyst som katten om nån jakt där skulle bli av. Hunden lubbade på bredvid moppen och föraren försökte hålla ekipaget på vägen. Det var några cm snö så det var inte helt utan spänning av den anledningen heller. Byn låg mörk. Mopeden kördes, väl till skogs, ner mellan granarna och hunden släpptes fri. Jägaren själv skuttade över ån efter hunden som försvann mellan stammarna. VovVov och upptaget som hade dröjt fem år var ett faktum. Haren buktade mellan bergfoten och ån. Jägaren fick som inte riktigt till det i sina försök att komma till skott. Någonstans fanns ändå orden från gubbarna när det pratats sins emellan, ”ställ dig på upptaget eller på löpan”. Haren hade tagit berget och myrkanten en sväng som det hade låtit och hade nu gjort bort hunden vid vägen som det verkade. Inga skall då det blev tyst därborta vid vägen. Borde vara läge att kuta upp på löpan i myrkanten, tänkte jägaren. Mycket riktigt hade både hund och hare gjort en sväng i myrkanten och passet var ett faktum. Hunden fick tag i haren igen och det gjorde sig en liten lov i tjärnkanten och haren kom löpan, i myrkanten, i lugna skutt pang och han tumlade runt och blev liggande, efter några minuter kom en helt oförstående hund och tittade på den långtassade filosofen som låg i riset, delvis röd i den nyvita pälsen.
Jägaren fick bråttom hem men hunden fick hjärtat vid urtagningen och resten hamnade uppe i en grankvist som också fick bistå med några kvistar till luftningen av bukhålan.
Klockan var en bit in på sen morgon mot förmiddag när haren hängdes på garageväggen. Hagelbocken låstes fast i vapenstället och den oanvända papphylsan placerades tillbaka där den hade lånats och den använda veks ihop och ställdes bredvid. Hunden fick mat och jägaren funderade, skulle han få en helvetes massa skäll för sitt tilltag, förmodligen, men kanske också en del frågor av mera vänlig nyfiken art… gjort är gjort tänkte han och gick och la sig på soffan i väntan på det oundvikliga.
Inget hände, ingen sa någonting och dagarna gick och någonstans runt dag fem kom ändå en enda mening och den kom från fadern i huset, i förbigående ” ta rätt på haren nu innan den förgås”. Sedan var det tyst om den jakten i många år men då i Saxnäs, en sådär femton år senare, i en fjällbrant som tvingade de två jägarna till rast och vila kom det. ”Nu vill jag höra om den där jakten innan det här jädra berget tar död på någon av oss” Den andre förstod direkt vad som åsyftades och berättelsen rullades upp mellan kaffe och macka. Den kvällen hängde det förövrigt sex ripor på stugväggen när ljusen släcktes för natten. Historien har varit outtalad helt sedan den dagen i fjällkanten, men nu behövde den få luft igen. Den jägaren som är kvar av de bägge inser också vilken fantastisk kompis han hade i sin fader, saknad, vila i frid.

Väldigt fin berättelse Birk, tack för den. Och ja tror som Fritz ja

[birk0323]

Föret var skarpt och snödjupet runt decimetern. Klockan hade redan blivit efter ett och dagsljuset var på väg att avta. Nog stod han där uppe någonstans i kanten, jo någonstans i kanten däruppe mellan ungskogen och hygget borde han vara. Det var nu eller aldrig och med bössan på ryggen begav han sig uppöver berget och varje fotsteg frasade så det tycktes vibrera in i nästa kommun. Han stannade till där skogen övergick i ungskog. Ordentligt med frost på grankvistarna och i det svikande ljuset blir det speciellt kontrastrikt när både granskogens mörka barr och stam skiner igenom tunn frost och skarsnö. Hemma var det sista ruschen på julstädet och det här uppdraget var ju rena drömmen i förhållandet till det bakom sopkvast och mopp. Hon var nog less hans vankande av och an samt ständiga funderingar runt jaktutrustning och jakt överlag kunde han tänka, hon var inte så intresserad i det men hon hade viss koll och kunde utan vidare räkna upp utrustningen i skåpet och hon visste var åsarna samt myrarna befann sig. Det var säkert därför hon gav förslaget att han fick gå till skogs, julefrid i vart hus verkade tanken vara även om han var tystlåten kunde tydligen ett visst vankande och jaktprat leda till detta resultat. Det blev mörkare och det var som dags att sluta fundera, skulle det här i hamn var det bara att ta sig vidare. Det finns mycket vackert här i världen, en av dessa saker må vara ljuset sjunka i en frostig granskog med snö på marken, känns tryggt och lugnt på något vis, men någon skörd bär det inte och han vandrade vidare nu mellan stammarna i trettioårig ungskog, välskött som tusan, grannen var lika intresserad i skogen som han själv och resultatet var så tydligt det kunde bli.

Plötsligt kunda han skymta konturen där emellan ute på hyggeskanten, visst var det eller ?
Han smög närmare och nu fanns ingen tid att förlora, bössan, en skb kaliber tolv satt som gjuten och skottet gick. Han kunde sekunderna senare konstatera att dagen var räddad, hela julen faktiskt, barnen skulle skratta och sambon le sådär trevligt vid hemkomsten. Han berömde som tyst sig själv, jämarns vilken ansmygning men nu låg han där… ett fint exemplar dessutom.

[Stewe's world on ice]

Mycket trevlig tråd detta, bravo birk. Jag själv har kastat bort alltför många år med för intensivt jagande enbart för resultat.

[birk0323]

Tack stewe !

Fyll på med lite svammel och kreativa utsvävningar ni andra också ! Något tänker ni väl på när ni stannar upp lite...

[Stewe's world on ice]

Tack stewe !

Fyll på med lite svammel och kreativa utsvävningar ni andra också ! Något tänker ni väl på när ni stannar upp lite...

Just det som är problemet för mig . Mestadels stannar jag aldrig upp. Jag har tex aldrig kokat kaffe under jakt bara före och efter.

[birk0323]

Det har nog säkert mycket med de jaktformer man bedriver tänker jag. Ibland när någon av hundarna får upp älg vill det inte stanna men där blir heller inget tokrus utan mera som något hackigt gångstånd som svänger i vinklar än hit eller dit nån km bort och då är det som ingen mening att sätta fart utan bättre att vänta och få en känsla för vad som händer. Har suttit still rätt mycket nu med unghunden, så pass mycket att flingorna hinner landa och då kommer meningar formade av känslor och erfarenhet. Att skriva på uppdrag i en stressig miljö gör jag iofs men då är det instruktioner och pur fakta... något meningsfullt svammel får jag inte fram om jag inte får landa först, det är en skön känsla och jag tänker att den finns där hos oss alla om man bara tar tiden att titta efter. Man ser ju också eller får iaf en bild av hur man känner inför saker också, oavsett anledning finns där orsak... nä hua vicke svammel... glöggen...

[karelsk blandning]

För några år sen när den äldsta var som bäst.

Var nog första jakt helgen och hade jagat ganska hårt med hunden men släppte på morgonen men hunden var trögare än vanligt och stack inte på sök direkt.
Tänkte inte desto mer på det då utan först när jag/vi hade gått 7-800m hade en som skulle gå till pass med mig samtidigt som jag egentligen inte alls ville ha med och troligen var det de hunden kände.
Efter några 100m till så började han skälla i skogskanten på ett hygge och jag blev rätt säker att det var en tjur som upptaget lät.
Vi skulle gå närmare fort så jag fick lämna av honom och passet var kanske 250m från där hunden skällde.
Då börjar han hosta, snora och prata så här i efterhand var det troligen för att det skulle bli sken.

Blev gångstånd ca 700m och fast igen nu var det bara jag och hunden, tog inte länge innan jag var inne på ståndet och 20m från mig ser jag en ko och börjar fundera att det lät inte så på upptaget, vinden sveper jag lockar några gånger och det blir sken.
Jag hör att det låter som horn när det drar iväg ungefär 1,2km och stannar igen.
Får gå runt för att komma rätt i vind och snart var jag inne på 15-20m och hör att den står och fejar hornen och då märker hunden att jag är nära och lurar ut tjuren i enda öppningen som finns där.
Skickar en 300gr woodleigh bakom bogen och sen blev det en rusning åt rätt håll på 75m och där ligger den.
Är den hundens största älg, 350kg slaktvikt 13 pinnar med en blandning mellan stång och skovel horn.
Inget märkvärdigt horn men just hundens arbete med den älgen var spec.

Den hösten efter den älgen sköt jag två till ganska tunga älgar åt hunden som normalt oftast skäller ko kalv.
Var bästa hösten för hunden och det sköts en bit över 20st för honom då om jag kommer ihåg rätt.

[birk0323]

Härlig historia KB, sådant man aldrig glömmer någonsin !

[birk0323]

Barnen leker med sina morgonklappar och även tonåringarna har anlänt. Vi har alla stickade tröjor med julrenar på, till inte minst de mindre barnens stora förtjusning har även en av tonåringarna ett renhorn på huvudet. Nu spelas det julmusik, äts julgodis och jag ska snart börja ställa med maten men, har smugit mig på sida ett slag.
Rakt ärligt med julen är att man blir som tvingad att låta flingorna landa. Ett midvinterblot vore mera rakryggat, det är ju vårt arv och de karlar och fruntimmer som dog i sina ansträngningar att föra livet vidare är de som borde stå i centrum för vår omsorg och tankar. De är dessa som gjort att vi kunnat leva i generationer på ogästvänliga platser, det är dessa som gett oss bekvämlighet att välja. Man har lärt sig att handskas med viltstammar, skog, odling, skydd, man knäckte koden, sakta men säkert och gav de som kom efter valmöjligheter.

Idag blir man behandlad med förakt av vissa människor, vissa skriker rakt ut hur kränkta de blivit och är så långt borta från verkligheten och så extremt egoistiska i sin tro att deras val är någon sorts mänsklig rättighet att också tvinga på andra. Man kastar föraktfullt bort föregående generationers uppoffringar. Vi har fått möjligheten att välja av de som kom före, sådant bör omhuldas av största respekt och eftertanke. Att ta utvecklingen framåt i rätt riktning är den största uppgift vi fått av dem, mot bra och innehållsrika liv, för alla.

Med det sagt så är mina tankar hos de personer som gick före, visade vägen, inte bara idag. Jakt, hundar och skörd. Midvinterblot, nu bär det av mot höst igen.

[birk0323]

Jag tänker tillbaka. Många jakter har det varit. Vissa har stuckit ut mera än vissa. Att få skjuta första viltet för unghunden i höstas, sitta med hunden och en nyskjuten älg förstår bara en annan jägare med hund. Hur som helst, allt har inte bara varit så där underbart trevligt om än till viss del roligt...

I jaktdagboken finns en historia och vem ska förstå den om inte här...

Det var som surrealistiskt hela grejen. Jag var i de tjugo gammal, uppväxt med jakt och skog och bara läst om att jaga på olika marker i de otaliga av tidningar och böcker jag köpt, det verkade som exklusivt.

Stugan låg i slutet på en grusväg nästan en mil från närmsta samhälle och mörkret var kompakt när vi såg husväggen torna upp sig i ljuset från helljuset på bilen. Jag hade ryggsäck, bössa, liggunderlag och en sovsäck som packning och i ryggsäcken fanns en falukorv, två folköl, en handfull hagelpatroner och en fryspack med pytt i panna.

Det hela hade gått fort från veckan innan då frågan hade kommit från den äldre mannen om jag ville följa med på tidernas jaktresa längre norrut. Han hade brett ut sina historier om hur jakt skulle gå till och han var en grym talare, aldrig hade jag upplevt någon som kunde fängsla så totalt. Mina egna erfarenheter var ju ett antal harar, några spårade rävar, fågel och lite allehanda äventyr i skog och mark där hemifrån men inget att skrävla runt med i den klass jag blivit visad på i min äldre kamrats berättelser. Allt från skytte till jakt visade sig vara något jag inte visste något om och den lilla jakt jag hade varit med om var som ingenting det och det kan jag kanske hålla med om, hade ju mest kutat runt åsarna här hemma, aldrig varit iväg på några jaktresor.

Hur som var han väldigt mån om att jag skulle följa med på detta äventyr så nu satt vi i bilen utanför stugan i Jämtlands mörkaste mörker. Vi plockade in grejerna i stugan och lyckades få fyr i en gammal vedspis som stod i köksdelen.
Stugan var nedgången. Man hade försökt sig på att få upp tapeter och det kan hända de satt på plats nån gång men nu var det lite si och så. Bordet till höger innanför dörren, rangligt och medtaget i slitet trä och en fotogenlampa i taket ovanför.

”nu ska vi ta oss en välkomstdrink” och han hällde direkt från en femlitersdunk jag trodde var vatten när han bar in den, ner i en kaffekopp så det rann över, i bägge kopparna. Jag tog mig en sipp efter att ha sagt skål samtidigt som han mitt emot på andra sidan bordet tömde sin mugg i ett enda drag...
Värmen kom som sakta till i stugans väggar och trivseln likaså så plötsligt kommer det en bil på vägen och kompisen mitt emot brister ut i ett ” o fan, nu kommer stugvärden”. Jag tänkte i mitt stilla att nu blir det inget vidare, fylla har jag aldrig tyckt hört jakten till och inte tusan var jag nykter inte. Hade ångest när jag hörde dörren gick igen på Volvon utanför och var nästan i skräck när ytterdörren åkte upp, nu gällde det att skärpa till sig ! ” tjena grabbar, har ni en sup ! ” kompisen svarade nästande sjungande ” kom in broder, kom in”.

Min verklighet förändrades den kvällen och jag började fundera lite smått på hur morgondagen skulle te sig. Jag hade stugvärden hängande över mig och han förklarade hur han hade bevis på sin sexuella relevans hos kvinnfolket i Jämtland, mitt emot satt min kamrat ”storjägarn’” sjungande på nån gammal folklåt omgjord till hans nynnande som förmodligen skulle föreställa fiolspel.

Berättelsen om kvinnan på kopiatorn i lantmäteriets kontor Östersund var så exalterat berättat så jag började bli rätt nervös att han skulle börja se mig som kvinna rätt var där var där han flåsande redogjorde sin berättelse hängande på min axel. Faktum att det hela började likna en reguljär pubafton på bygdegården där hemma och då jagar man inte dagen efter, då ser man film nedbäddad i soffan.

Nu är det inte så att han inte hade resurser den här mannen, han hade all uthyrning runt både stugor och båtar vid ett mycket känt fiskevatten, en våldsam fastighet men jag kunde inte låta bli att fundera hur fasen han hade lyckats fått det i ordning, det här halvdreglande fyllot. Han lovade mig att låna ut både båt och stuga om jag ville komma åter för att fiska och jag sa så tydligt jag kunde att jag skulle komma åter och hålla honom vid sitt löfte vid ett senare tillfälle.

Stugan var varmröd i fotogenlyset och fyllan var påtaglig. E snackade om sina bedrifter och L sjöng. Själv var jag förstås också sugen att berätta något från mina erfarenheter men jag var helt chanslös i det här gänget. Tänk om jag haft en gitarr med mig, eller var är alla människor liksom, nu är det ju party !
Vi diskuterade vidare, eller rättare sagt, han fortsatte berätta om sina olika göranden till tonerna av L’s skönsång som ibland blev väl hög till att återgå till något ”nynnande” där han satt och svajade på andra sidan bordet. Dunken med det jag först trodde var vatten men som visade sig vara hemkokt sprit var mindre än halv full, kunde man inte säga om oss andra i rummet direkt, vi var mer än överfyllda.

Jaktkamraten sov liggande framåt över bordet och stugvärden kom till insikt att klockan var mycket. Han vinglade upp och den ”dansen” att få på skor och jacka skulle man haft på film, bilen startade och han försvann i fart bortöver grusvägen i sin gamla Volvo från början av åttiotalet någonstans. Jag la mig på kökssoffan och drog jaktjackan över mig efter att ha pulat vedspisen full, världen snurrade, undra om han tog sig hem han E ?
Jakten visade på en stövare som mest var intresserad av smörgåsarna i ryggsäcken hos en bakfull husse. Varför han, min arbetskamrat skulle ha med mig på detta är ett mysterium och för en knappt myndig jag, ny på jobbet blev det en väldigt underlig händelse av arbetskamratskap. Vi kom hem i trygghet i varje fall men jag skaffade mig omedelbart en ursäkt till vidare äventyr med karln ifråga. Han var ju erbarmligt snäll, ville bara ha sällskap, nån att prata med, berätta för. Aldrig att han skulle göra någon något ont, snarare allt för snäll. Jakt, hundar och skog var nog aldrig i fokus där, han ville nog mest bara prata om det och dricka sprit. Hör till en svunnen tid, där det hör hemma, men minnas får man.
Nu har du gått ur tiden, vila i frid.