Egenskaperna som sållar agnarna från vetet? St. fågelhundar

[Jisse]

Ja, vilka egenskaper/förmågor anser ni utgör skillnaden mellan medelmåttorna och hundarna som har det där som en hund som levererar gång på gång besitter?

Hoppas på en lång tråd, då ämnet är brett och intressant..

[apocalypse]

Rapportering var något jag gärna sett mer än tendenser till hos den str.Vorsteh-tiken jag hade. Jagade en god del i skog.

Sen läste hon terräng/biotop ganska väl. Så länge det inte gick över till sticksök var det åkej - men på viss bekostnad av reviering, förstås.





Ändrat, för stickskador och revidering var inte vad jag ville skriva...

[Dagl]

Søk er ett relativt begrep. Noen vil ha store søk på fjell, noen vil ha mindre søk for skogsjakt.
Personlig ønsker jeg moderat søk både fjell og skog, men det er en smaksak.

Det viktigste for en stående fuglehund er naturligvis stand. Den skal ha godt nok standinstinkt til at standen er til å stole på.
Men nesten like viktig er at hunden helst skal være litt tøff i inngangen på fugl. Det gjør at fuglen har lettere for å trykke. Og hunden skal få fuglen til å trykke.

Idag ser vi mange hunder som utfører laaange avanser fram mot fuglen. De tar stand på lang avstand, venter på sin fører og avanserer enten i etapper eller sammen med sin fører mot fuglen. Dette er etter mitt syn ikke ønskelig.
Disse hundene får ikke fuglen til å trykke. Fuglene er ikke nok truet, og de løper på bakken og som regel tar de til vingene før hund og eier kommer nært nok. Det fungerer tidlig på høsten, men senere vil dette gi svært få skuddsjanser.
En forsiktig hund vil sjelden støte selv. Men fører vil nesten aldri komme til skudd under vanskelige forhold.

Om hunden selv går inn på fuglen og tar stand idet fuglen trykker. Da låser den fuglen fast, og jegeren kommer lett til skuddsituasjon. Fuglen ligger rett foran hunden, den er gjerne veldig presis, noe som igjen gir gode skuddsjanser for en jeger som forventer fugl. Gjerne med avstandsreis der fører plasserer seg riktig i forhold til stand og forventet sete der fuglen sitter.

Disse hundene kan gjerne gi noen støt senere i sesongen. Spesielt på skog, om man jakter under vanskelige forhold.
De situasjonene der hunden faktisk kommer innpå og tar stand - de gir gode skuddsjanser også under vanskelige forhold. Når man som fører VET at fuglen ligger rett foran hunden, kan man selv også gjøre gode vurderinger kontra at man henger på en forsiktig hund som avancerer i 200 meter fram mot fugl...

Kort sagt:
Om man en dag med vanskelige forhold har 10 fuglekontakter:
- en forsiktig hund tar 10 stander, men man kommer ikke til skudd på noen av dem.
- en tøff hund støter 7 ganger, men i de 3 situasjonene den faktisk får fugl til å trykke og tar stand, gir gode skuddsituasjoner.

Jeg er veldig sikker på hvilken av disse jeg foretrekker....

Mvh Dagl

[malx]

Min erfarenhet av denna säsong i skog har varit totalt motsatt föregående talares.
Det har varit vännen med den (alldeles för) försiktiga hunden som tillsammans halvjoggat i spåret av fåglarna som kommit till många skott (och fällda fåglar). Stressig jakt, ja. Men mycket mera effektivt än de hundar som går nära, där jag bara sett fungerande situationer på ripa, inget annat.

[lsjonsson]

Det beror ju på var du ska jaga. Fjäll el. skog el. bägge delarna.
Sista eng. settern som jag hade var extremt trång i söket.
Hon var aldrig mer än 150 m ifrån i skogen om man jämför med dom 2 tidigare som jag hade som var riktigt vidsökta.
Inte ens om jag släppte henne ut på Kalix älvens is under vintern och gick med henne lös så var hon inte mer än 150 m ifrån mig.

Årsboken är intressant att läsa för där står resultat från jaktprov och hur hundarna har sökt, m. m.
https://fa-avance.se/

https://fa-avance.se/ladda-hem/avance-arsboken/

[Jisse]

Om man säger egenskaperna för en skogs respektive fjäll/fälthund?

Jag tänkrt att en skogshund behöver ha förmågan att smyga in på fågeln för att lyckas, samt även stå på löpa då det gäller tjäder?

Men det är bara vad jag spekulerar i, har egentligen ingen egen större erfarenhet av stående fågelhundar och jakt med dessa.

Jag tänker att tryckvillig fågel spelar det inte lika stor roll med hur hunden närmar sig, men om det är nervös fågel och senare på säsongen så borde det behövas lite "finess" för att ta sig in på fågeln?

[Jisse]

Jaha, vad säger ni rutinerade gamla rävar inom fågelhundsvärlden..?

Vad är det som gör en skogshund till en riktigt bra skogshund, vad är det som stjärnorna på fältet har för specifika egenskaper, och dito fjällhundar?

[MONAB]

1. Kontakt och samarbete, viljan att jaga med husse. Ett av det bästa jag vet är när hunden alltid följer kepsens riktning (hur mitt huvud är vridet) på korta och långa avstånd.

2. En hund som lär sig att variera söket och direkt anpassar sig till lätta eller trygga fåglar.

3. Fast stånd.

4. Viltfinnare brukar vara de som revierar bäst, alltid framåt med rätt djup och bredd i förhållande till mark och vind, alltid ny mark i näsan. 50 m kan vara brett i skogen men ett 400m sök på i en stor fjälldal är riktig ståpäls. Sicksök och kovändning funkar inte lika bra.

Knallapportörer struntar jag i men, tjuvresning eller stöck två gånger på raken behöver pratas till rätta och då brukar det inte ske tre gånger. Vanligtvis hör det till kalibreringen av näsan på hunden (vind, fuktigt eller tort, lätta eller trygga fåglar)

Skog är konditionsträning för mig men här vill jag att hundarna skall vara försiktiga, stånd på avstånd, smygande avance med ett tydligt kroppsspråk som visar vart fågeln är.

Är det nödvändigt med en perfekt hund, nej. Finns den hunden, inte många, en 75% are hittills. Listan är plockad från alla mina nuvarande och tidigare hundar. Det finns ingen genväg med dessa graciösa varelser, träning och jakt i stora mängder.

[Jonas.G]

Håller helt med Dagl. Hundar med blöt nos är bland det mest ospännande man kan jaga över. Springa bakom en hund som "står" blir ju lite som indianjakt. Det heter ju faktiskt stående fågelhund. Bättre med en hund som går hårdare på fågel med risk för stöt och man då vet att när den står så är fågeln nära. Visst går det att skjuta mängder med fågel som är blöt i nosen men det är alldrig riktigt spännande om man vet att skottchansen kan vara allt mellan 50m o 300m. Har två strävhår som är helt olika den ena går ner i fart direkt och börjar stå på håll o löpor den andra kommer i 300 knyck och tvärstopp och då vet man att fågeln ligger framför nosen och jag slipper springa bakom. Vill gärna att fågeln ska vara preciserad också inte bara ungefär var den är.

[MONAB]

Jag anser att hundarna efter första jobbet för dagen skall anpassa sig till förhållandena, alla mina hundar har gjort det vilket innebär att några gånger är fågeln dm från snoken, eller 50m som nu på vinter fjället. Kör hunden upp fågel gör hunden fel, det är en stående fågelhund. Att stånd nära fågeln handlar om dådkraft hos hunden är fullständig grekiska för mig, däremot är det många förare som förstör hundens avans.

Nu är jag en särpräglad fjälljägare som valt att bo o i mitten av Jämtland och har 1-1,5 time till Offerdalsfjällen, Sösjöfjällen, Skäckerfjällen, Storulvåfjällen och Oviksfjällen. Mitt val är settrar och mina hundar får inte visa intresse för ren, när hundarna är präglad på fågel och fått en liten upplysning att jag inte accepterar att de jagar är det inga problem att jaga i rentäta områden. Skogsjakt är träning vid dåligt väder.

[Stewe's world on ice]

Jag har jagat med en polares pudelpointer nu två säsonger. Fruktansvärt vilken bra hund, som monab skriver så stånden väldigt nära och säker på ripan med väldig få avvikelser. Bra apport , trevlig i lynnet och lugn i tältet. Har inte jagat med bättre hund,en intressant ras som inte är speciellt vanlig här.

[Jisse]

Vad roligt att tråden lever vidare.

Det här med preciseringen och exaktheten.. Vad anser ni där, är det till största delen genetiskt, eller är det en egenskap som förvärvas och förfinas allteftersom och med stigande erfarenhet?

Samt finns hunden som behärskar alla fågelarterna vi har med en anpassad precisering beroende på fågelart, dvs anpassar sig efter den fågel som för stunden trycker framför hunden?

[detstorabla]

Vad roligt att tråden lever vidare.

Det här med preciseringen och exaktheten.. Vad anser ni där, är det till största delen genetiskt, eller är det en egenskap som förvärvas och förfinas allteftersom och med stigande erfarenhet?

Samt finns hunden som behärskar alla fågelarterna vi har med en anpassad precisering beroende på fågelart, dvs anpassar sig efter den fågel som för stunden trycker framför hunden?

Gissar på en kombination av gener och erfarenheter. En hund med bra gener kanske lär sig snabbare och har ett bättre luktsinne. Sen måste ju hunden också få sina erfarenheter. Bra erfarenhet får man ju dessutom av dåliga erfarenheter. Så det är rimligt att tro att alla hundar "misslyckas" på vägen fram till den perfekta jycken. Hur hunden sen förvaltar sina erfarenheter för att utvecklas beror naturligtvis också på föraren.


Skickat från min iPhone med Tapatalk

[Stroem]

Reviering och följsamhet är A och O!

[Jisse]

Jag anser att hundarna efter första jobbet för dagen skall anpassa sig till förhållandena, alla mina hundar har gjort det vilket innebär att några gånger är fågeln dm från snoken, eller 50m som nu på vinter fjället. Kör hunden upp fågel gör hunden fel, det är en stående fågelhund. Att stånd nära fågeln handlar om dådkraft hos hunden är fullständig grekiska för mig, däremot är det många förare som förstör hundens avans.

Nu är jag en särpräglad fjälljägare som valt att bo o i mitten av Jämtland och har 1-1,5 time till Offerdalsfjällen, Sösjöfjällen, Skäckerfjällen, Storulvåfjällen och Oviksfjällen. Mitt val är settrar och mina hundar får inte visa intresse för ren, när hundarna är präglad på fågel och fått en liten upplysning att jag inte accepterar att de jagar är det inga problem att jaga i rentäta områden. Skogsjakt är träning vid dåligt väder.

Det låter ju vettigt, att hunden anpassar sig efter fågeln för dagen, eller kanske det är vittringen i sig som de anpassar sig efter?

Tänker att de dagar fågeln blir stött är det sämre vittringsförhållanden, en sådan dag drar en jaktklok hund ner farten och är ännu mer noggrann att komma rakt in i vittringskorridoren?

[Jisse]

Reviering och följsamhet är A och O!

Är det inte så att en hund som revierar väl kan ha en lägre grad av just "följsamhet", då en god reviering i sig innebär en god förutsägbarhet ifråga om var hunden är?

Tänke att en överdriven följsamhet kan vara en hämmande faktor ifråga om framgång vid dålig tillgång på fågel, en hund med (för) hög följsamhet har väl kanske rent generellt mindre doser av framåtdriv och strävan, dvs mindre "pannben", på gott och ont?

I täckt terräng är ju reviering av stor vikt förstås, men man vill ju samtidigt ha en hund som tar för sig då det verkligen behövs, frågan är om just egenskapen med stort driv och följsamhet är motpoler till varandra?


Hunden bör ju gå så pass stort som möjligt i viltsnåla marker, men inte gå ur hand, för det är ju som det verkar just då många hundar går ut stort, just med kombinationen hög jaktlust och dålig fågeltillgång, men sen att gå ut stort och de facto stå och att "gå ur hand" är väl 2 helt olika saker?

Går hunden ur hand gör den ju sådant den ej ska, tex driva eller stöta vilt, medan om den går stort "bara" anpassar söket efter den faktiska vilttillgången?

[Broder Tuck]

Vad roligt att tråden lever vidare.

Det här med preciseringen och exaktheten.. Vad anser ni där, är det till största delen genetiskt, eller är det en egenskap som förvärvas och förfinas allteftersom och med stigande erfarenhet?

Samt finns hunden som behärskar alla fågelarterna vi har med en anpassad precisering beroende på fågelart, dvs anpassar sig efter den fågel som för stunden trycker framför hunden?

Finns ingen hund som aldrig misslyckas men samtidigt är det vanligt att man har fågelarbeten på olika typer av fåglar under samma tur, åtminstone när man jagar i skog. Rätt vanligt att man har haft bra fågelarbeten på både orre, tjäder samt morkulla eller ripa på samma tur i skogen. I höstas när jag var ut en av gångerna sköt jag en morkulla på bra arbete för pointern med en kort resning och kullan gick upp på ca 4-5 m håll. 10-15 minuter senare så stod hon återigen, jag var så gott som säker på att det var en till kulla. Gick på ca 15 m och upp brakar en tjädertupp på ca 15 m håll. Oftast så trycker morkullorna rätt hårt men någon gång då och då händer det att de bjuder på en löpa inte helt olik tjäder.
Är väldigt sällan jag själv stöter en fågel i skogen, händer att hunden stöter någon enstaka men sällan det med. Det är framförallt i lövfällningen eller om de sitter uppe i veden senare på säsongen.

[Broder Tuck]

Reviering och följsamhet är A och O!

Är det inte så att en hund som revierar väl kan ha en lägre grad av just "följsamhet", då en god reviering i sig innebär en god förutsägbarhet ifråga om var hunden är?

Tänke att en överdriven följsamhet kan vara en hämmande faktor ifråga om framgång vid dålig tillgång på fågel, en hund med (för) hög följsamhet har väl kanske rent generellt mindre doser av framåtdriv och strävan, dvs mindre "pannben", på gott och ont?

I täckt terräng är ju reviering av stor vikt förstås, men man vill ju samtidigt ha en hund som tar för sig då det verkligen behövs, frågan är om just egenskapen med stort driv och följsamhet är motpoler till varandra?


Hunden bör ju gå så pass stort som möjligt i viltsnåla marker, men inte gå ur hand, för det är ju som det verkar just då många hundar går ut stort, just med kombinationen hög jaktlust och dålig fågeltillgång, men sen att gå ut stort och de facto stå och att "gå ur hand" är väl 2 helt olika saker?

Går hunden ur hand gör den ju sådant den ej ska, tex driva eller stöta vilt, medan om den går stort "bara" anpassar söket efter den faktiska vilttillgången?

En bra och förutsägbar reviering underlättar givetvis att veta var man ska leta sin hund. Även om jag många gånger har Astron på så jagar jag någon gång då och då utan bara för att. Ska man starta sin hund på prov får man ändå inte använda dessa med all rätt. Tycker själv att samarbetet med hunden är anledningen jag håller på och tycker att det är så roligt. Aston kan vara roligt ibland kolla hur långt hunden sprungit samt med vilken fart.

En rutinerad hund brukar även om den har god reviering samtidigt utvecklas mer som biotop sökare då den tack vare rutin vet vilka partier som är mer intressant att söka genom mer noggrant.

En hund kan ha både stor jaktlust/driv och samtidigt vara följsam. Tycker inte det är motpoler till varandra faktiskt. Däremot kan en del individer kräva mer av sin förare. Det är inte alla hundar som passar alla förare om vi säger så. En fullblodsracer kräver mer av en som dressör. Sen kan man om man är otänkt eller så ”styra sönder” sin hunds sök. Hur stort sök man vill att hunden ska ha är som tidigare sagts mycket en smaksak och hur marken man jagar i ser ut. När jag är ute med pointertiken så styr jag henne väldigt väldigt sällan utan vi jagar som ett team. När hon kommer igen från sitt slag så tittar hon på mig och jag kan visa med ett steg eller två åt vilket håll jag vill att hon ska söka. I skog brukar hon normalt sett ha slag på 70-150m beroende på hur det ser ut. Är det öppnare med myrmark så går hon större. Anpassar vidden på söket efter hur fort jag går fram i marken. Tycker jag att hon är för vidlyftig i sitt sök så går jag bara lite fortare fram i marken så krymper hon söker.

OM hunden går ur hand har inte bara att göra med vilket viltslag den jagar som jag ser det utan mer att hunden jagar för sig själv utan att ta hänsyn/samarbeta med sin förare. En hund kan gå ur hand trots att den fortfarande endast jagar fågel.

Så ser jag på saken

[Jisse]

En liten följdfråga: När föredrar ni att jaga med hunden, eller kanske rättare sagt, anser ni det vara stora skillnader mellan tex morgon och eftermiddagsjakt, olika väderförutsättningar, ifråga om vittringsförhållanden då förstås, vinden kan vi lämna därhän, tänker mer på de andra faktorerna som kan utgöra skillnad ifråga om att ha mest gynnsamma förutsättningar?

[detstorabla]

En liten följdfråga: När föredrar ni att jaga med hunden, eller kanske rättare sagt, anser ni det vara stora skillnader mellan tex morgon och eftermiddagsjakt, olika väderförutsättningar, ifråga om vittringsförhållanden då förstås, vinden kan vi lämna därhän, tänker mer på de andra faktorerna som kan utgöra skillnad ifråga om att ha mest gynnsamma förutsättningar?

Fick tipset för unghundar och skogsfågel att jaga tidigt på morgonen. Anledningen är att man gärna vill ha "direktstånd" istället för att hunden lär sig att rota. Jagar man senare på dagen så får man helt enkelt fler löpor som hunden följer.


Skickat från min iPhone med Tapatalk