Att göra bort sig...

[Kari Lindström]

Har någon nybörjare som följt alla säkerjhetsreglerna och bestämmelserna, gjort bort sig som rookie inom gevärskyttet ? ... inom något annat skytte exkl jakt ?

Jakten berör jag inte, efterom jag inte begriper mig på det. Men jag bara undrar ? Jag har nämligen aldrig varit med om det och inte heller hört talas om att det skulle hänt ! Dock är det många nya som använder utrycket. Nu pratar jag naturligtvis inte om de "om inte..."-skyttarna, som man ändå aldrig får ut, utan om dem som har ett intresse för skyttegrenen, men tvekar en aning.... behöver en spark i arslet för att komma ut.

Jag har funderat på det ett bra tag och börjar faktiskt ana, vad som ligger bakom. I alla fall när det handlar om bänkskytte. Alltså, att göra bort sig handlar inte om att göra bort sig inför andra, utan inför sig själv. Många skjuter ju otroligt smått med sina studrare på hemmabanan. Tom tätare än tävlingskyttar med specialvapen. Jag gissar på att det handlar om just det. Man blir tvungen att erkänna för sig själv, att den lilla gruppen som man fick i somras, är inte vapnets kapacitet, utan att skotten blåste in. Man är rädd för att ens eget vapen egentligen är bara lika bra som alla andras. Man är rädd för att den falska tryggheten som den lilla gruppen gav, rycks bort !

En bänkskytt är en luttrad skytt som sett det mesta. För en erfaren bänkskytt handlar det inte om att skjuta dagens minsta och sola sig i den kortvariga glansen. För en bänkskytt gäller det att skjuta runda grupper och med mindre genomsnitt, än andra just den aktuella dagen. Hur mycket det än blåser. Därför accepterar en bänkskytt även stora grupper. Man hänger aldrig läpp för att tremilli grupperna uteblir. Det är ju lägsta snittet som ger ära och berömmelse.

Det märkliga är också att när nybörjaren med sin tre milli grupp insett att bössan är bara 25 mm bössa, blir det betydligt lättare för honom att skjuta 12 mm grupper. Man har plötsligt sett ljuset och kan hantera infot som pumpas in i skallen på en bänkskyttesammankomst. Isen... rädslan är bruten och man inser vad som gäller i verkligheten. Det är då det börjar bli riktigt roligt... att tillämpa kunskapen och se resultatet. Det är en mäktig upplevelse.

Detta är min tolkning vad som ibland gör en nybörjare tveksam att komma ut till bänkbanan. Det finns iofs andra skäl också. Men frågan är hur det är inom andra skyttegrenar ?

[Mr Boost]

.................
Alltså, att göra bort sig handlar inte om att göra bort sig inför andra, utan inför sig själv. Många skjuter ju otroligt smått med sina studrare på hemmabanan. Tom tätare än tävlingskyttar med specialvapen. Jag gissar på att det handlar om just det. Man blir tvungen att erkänna för sig själv, att den lilla gruppen som man fick i somras, är inte vapnets kapacitet, utan att skotten blåste in. Man är rädd för att ens eget vapen egentligen är bara lika bra som alla andras. Man är rädd för att den falska tryggheten som den lilla gruppen gav, rycks bort !
......................................

Låter som huvet på spiken!
Gäller nog i många sammanhang där det gäller att pröva sina egna vingar.
Drömmarna och föreställningarna om sin egen förmåga är nog viktigt för välmåendet - för vissa kanske viktigare än hos andra.
Att tvingas erkänna - om än bara för sig själv - att det var just drömmar, kan vara en jobbig insikt. Detta skapar en rädsla för att pröva och testa sig.

//Mr Boost

[Internationelle Mats]

Personligen har jag själv blivit, och sett andra bli, väldigt illa bemött på väldigt många pistoltävlingar (bana och fält, alltså...) Det handlar om en "vem-fan-är-du-och-vad-fan-gör-du-här-attityd"; extrem snobbism, en inställning att allt annat skytte än det man själv håller på med är oseriöst och skulle förbjudas - en allmänt icke inbjudande atmosfär, helt enkelt. Vi och dom.

Jag brukar säga att alla analretentiva före detta mobbingoffer med bokstavsdiagnoser skjuter pistol, och det är mer än bara ett dåligt skämt... De enda skratt jag nånsin hört på ban- eller fälttävlingar med pistol har varit när någon stöddig jävel kommenterat en nybörjares vapen eller teknik, och hans lydiga svans av underhuggare bekräftat hans storhet genom att gapflabba - gärna inom hörhåll från den stackars tjejen som mobbas.

*skakar på huvet och blir mörk i ögonen*

Inom andra grenar är det annorlunda och det beror nog på att det är en annan människotyp som bedriver den typen av skytte: ingen sitter och jagar millimetrar vid bänken eller smashar lerduvor för att han/hon har ett hävdelsebehov. Bänkskyttet är faktiskt kalas: fullt med hjälpsamma och trevliga människor, många skratt och högt i tak. Så skulle det vara överallt.

-- Mats

[LAREMA]

Personligen har jag själv blivit, och sett andra bli, väldigt illa bemött på väldigt många pistoltävlingar (bana och fält, alltså...) Det handlar om en "vem-fan-är-du-och-vad-fan-gör-du-här-attityd"; extrem snobbism, en inställning att allt annat skytte än det man själv håller på med är oseriöst och skulle förbjudas - en allmänt icke inbjudande atmosfär, helt enkelt. Vi och dom.

-- Mats

Detär därför jag skjuter KrM A med en Walther PP

Jag har hållt på så länge med pistol så det är ingen som skrattar eller säger något om mina vapen. Mitt standard C-vapen är en Ruger Mk II som jag haft< länge, den duger till det mesta.

I bland går det bra och i bland så går det åt h-e.

Bänkskytte har en bra sammanhållning och tar mer än gärna mot nya förmågor. Hjälper med råd och tips, lånar ut skjutstöd m.m.

Det saknas oftast i pistolklubbarna

[nyen]

Inom i.p.s.c skyttet ropas ju resultatet ut av RO´n även missarna, högt och tydligt vid tävling. Kan tänka mej att det kan kännas "jobbigt" för några.
dock ej mej, jag har vant mej vid "alpha, charlie,delta,MISS-miss-miss-miss
skratt....
nyen

[Melvinsson]

Personligen har jag själv blivit, och sett andra bli, väldigt illa bemött på väldigt många pistoltävlingar (bana och fält, alltså...) Det handlar om en "vem-fan-är-du-och-vad-fan-gör-du-här-attityd"; extrem snobbism, en inställning att allt annat skytte än det man själv håller på med är oseriöst och skulle förbjudas - en allmänt icke inbjudande atmosfär, helt enkelt. Vi och dom.

Jag brukar säga att alla analretentiva före detta mobbingoffer med bokstavsdiagnoser skjuter pistol, och det är mer än bara ett dåligt skämt... De enda skratt jag nånsin hört på ban- eller fälttävlingar med pistol har varit när någon stöddig jävel kommenterat en nybörjares vapen eller teknik, och hans lydiga svans av underhuggare bekräftat hans storhet genom att gapflabba - gärna inom hörhåll från den stackars tjejen som mobbas.

*skakar på huvet och blir mörk i ögonen*

.....

-- Mats

Har skjutit pistol i många år och tack och lov känner jag inte igen mig!!! Tvärt om, vi jobbar hårt på att locka till oss nya skyttar och hjälpa dem på traven..

Tråkigt för dig att du blivit behandlad på detta vis, förhoppningsvis kanske det är något "lokalt"..

[Internationelle Mats]

Tråkigt för dig att du blivit behandlad på detta vis, förhoppningsvis kanske det är något "lokalt"..

Personligen har jag inga problem med det, jag vet att de är idioter så det rör mig inte i ryggen, men att det ska vara så satans svårt att få in ett finger som nybörjare retar mig till vansinne. Sen har jag mött samma typ av människor på tävlingar från Haparande till Malmö - är det kanske ni som har nåt lokalt? Är man välkommen fastän man skiter i A, B och C-skyttet för att istället panga IPSC, silhuett, magnumfält och PPC?

-- Mats

[Melvinsson]

Ja, vi har medlemmar som tränar PPC/IPSC även om inte klubben skjuter dessa grenarsamt att magnumfält skjuter vi inom klubben.

Blir du medlem i klubben så får du skjuta dagligen mellan 08:00-21:00 vilket skytte som passar dig, organiserad pistolträning sker tisdagkvällar och inriktar sig mot pistol och sportskytteförbundets grenar.. (bana, snabb, sport/grovpistol, nationell helmatch, fält mm)

Jo, vi har en himla god stämning som vi är rädda om, har du vägarna förbi söderöver så är du varmt välkommen att skjuta lite av varje på klubben.

Vi erbjuder:
- Trap
- Skeet
- Älgbana
- Pistolbana
- Antikskytte (svartkrut)

Att värva nya skyttar är en viktig faktor för "överlevnad" som gynnar alla och det är viktigt att man är mån om just nybörjarna och på så sätt få fler människor att inse att man inte kan vara utan skyttet!

[Kari Lindström]

Antikskytte ...nu kommer Blackis ha synpunkter

[Joachim]

Om att göra bort sig har jag ingen åsikt om, men apropå mottagande;
Första dagen (jägarexamen) på skjutbanan (Östersund) sitter vi och fikar och bekantar oss lite med banan, varpå en gammal uv i klubben högljutt (talar i tel) säger att det sitter ett "gäng jävla gröngölingar i fikarummet".

Det var ett mottagande det.
Tack.
Perfekt sätt att låta den redan höga medelåldern bland jägare stiga.

[crowfear]

Jag kan säga att det var precis det som fick mej att lägga av med pistolskyttet( och många andra med som hade börjat på).

Trojkan som fanns där levde i sin egen värld, ex,kom du under en paus in i fikarummet så nog fan satt dom "gamla" där och häckade, det vart tyst och man kände att " va fan gör du här inne", en jävla klubb för inbördes beundran, fy fan

"Roliga" kommentarer var inget ovanligt och fick fler än en att sluta med skyttet. det här var många år sen nu men tyvärr så är det samma jävla fornlämningar som huserar där i dag och inte har de blivit bättre med åren..

När jag däremot började med gevärsskyttet så var det precis tvärt om, snacka om trevligt och hjälpsamt mottagande, det var människor som fick en att utvecklas inom skyttet när man var ung och grön.

När man pratar med andra så verkar inte det här vara något "lokalt" problem, utan finns på många ställen.

Naturligtvis så finns det många klubbar som funkar bra men det är tydligen alldeles för många som det inte gör det i, hur ska medelåldern kunna sjunka och dom nya förmågorna kunna få komma fram när man möts av ett ovälkommnande från början, det är ingen bra grogrund.

[LGAR]

Nu är ni lite väl enkelriktade i era slutsatser om pistolskyttet. Precis som i resten av samhället så finns det inom pistolskyttet både trevliga individer och rötägg.

Jag har skjutit pistol under de senaste åren och har då upplevt precis den andan av hjälpsamhet som ni pratar om inom andra grenar. Jag har fått hjälp med allt tänkbart gällande skyttet, skjutteknik, vapenval, handladdning...... Detta har inte bara gällt inom vår klubb utan även under de tävlingar jag har deltagit i runt större delen av Uppland. Jag minns tydligt hur många gånger jag har blivit förvånad över all hjälpsamhet och den goda stämning jag mött inom just pistolskyttet.

Visst har jag mött mindre angenäma individer inom pistolskyttet (precis som i resten av samhället) men de väljer jag att ignorera.

Jag kan dock hålla med om att det finns allt för många inom pistolskyttet som är oroliga för förändringar. Av personer inom många klubbar och även centralt ses inte PPC och IPSC som riktigt rumsrent. Men förändringsrädda människor möter man överallt i samhället så även inom pistolskyttet.

/Lennart

[LGAR]

Jag håller med Kari i hans slutsatser. Tror att det är många som inte vill få reda på (fast de innerst inne känner det på sig) vilka begränsningar den materiel de använder och de själva har. Detta gäller inte minnst hagel och kuljaktstigar. De som skryter om hur superbra de är på långa håll och löpande djur i skogen visar sig sällan i tävlingssammanhang.

Vet att tråden inte gäller jakt men det är just tävlingsdelen jag syftar på och fenomenet Kari tar upp ser jag tydligt här.

/Lennart

[Internationelle Mats]

Jag har skjutit pistol under de senaste åren och har då upplevt precis den andan av hjälpsamhet som ni pratar om inom andra grenar.

Grattis. En fråga bara, tror du att det är regel? Jag är ju inte ensam i min kritik.

-- Mats

[LGAR]

Grattis. En fråga bara, tror du att det är regel? Jag är ju inte ensam i min kritik.

Mats, jag får nog tyvärr hålla med om att du har rätt i din kritik då flera har upplevt samma sak. Jag ville bara visa på att det finns personer som har fått uppleva ett annat bemötande än ni har fått uppleva.

/Lennart

[Kunskapstörstig]

Hej.

Jag vill gärna fylla på med mina erfarenheter. Jag och min sambo flyttade ihop och flyttade till en gård när vi var relativt unga (18 och 22 år). Vi anmälde oss till en kurs då ingen av oss hade examen, då behovet var uppenbart. Jag jagade under uppsikt innan dess och vi båda är uppväxta på landet och rört oss mycket i skog och mark och vi såg jakten som en naturlig del i tillvaron. När vi började kursen så var allt frid och fröjd. Vi såg fram mot att få lite mer kunskap om naturen och hur man bedriver viltvård på ett bra sätt osv. Efter ett par kurstillfällen så började vi undra lite hur våran kursledare verkligen såg på jakten och framför allt etiken. Det var mycket prat om etik och hur man skall uppföra sig, samtidigt så pratade han mycket om hur kul det var att skjuta räv och vi fick känslan av att själva dödandet var det viktigaste för honom. Etiken verkade också få stryka på foten, bara han fick skjuta. Min sambo var mer upprörd över hans beteende än vad jag var, men även jag reagerade och tyckte det kändes olustigt. Det kan mycket väl vara så att vi har missbedömt honom, eller att han var nervös då han var ung och detta var en av hans första kurser. Men de stora problemen kom när vi kom till skjutbanan.

Där blev vi mottagna av kursledaren och två äldre herrar, som var skytteinstruktörer. Den ena av dem var verkligen mycket bra. Jag lärde mig mycket av honom på de tillfällen han instruerade oss och även min sambo gillade honom. Den andra var raka motsatsen, man var verkligen inte värd något hos honom. Han behandlade oss yngre mycket nervärderande och framför allt tjejerna. Han anspelade mycket på sex och var plump mot dem. När vi sedan skulle gå stigen för säker vapenhantering så var det ren mobbing eller liknande. (Vi skulle gå den för att träna på just säker vapenhantering, det var inte provet) Jag var först ut. Han bad mig ta bössan, jag plockade upp den från marken, bröt och kollade loppet. Sedan så gick jag banan klanderfritt, därefter fick jag gå tillbaka. Han gick vid sidan hela tiden och bad mig ge honom vapnet när vi kom tillbaka till starten. Jag bröt bössan och gav den till honom, varefter han ger tillbaka den till mig och ber mig stänga den och överlämna den. Efter att ha börjat protestera lite lätt och därefter fått uppmaningen igen (ganska bestämt dessutom) så kollar jag loppen och slår ihop bössan enligt hans önskemål och därefter överlämnar jag den. Då åker jag på en utskällning av honom! Därför att jag överlämnade ett obrutet vapen. Visst gjorde jag "fel", men han bad mig uttryckligen göra det. Då sa jag till honom att han är ansvarig för vapnet då jag inte har licens och jag skall lyda hans uppmaningar. Då fick jag till svar "Du gjorde ju inget fel så jag var tvungen att hitta på något" När nästa stackare fick gå banan så viskade en kurskamrat att det var det löjligaste han sett. Min sambo gick med honom vid sidan av sig och han på andra sidan ett träd (precis som han gjort för alla andra) men han tog två lite snabbare steg runt trädet vände upp sig lite mer. Hon kom då ett steg bakom och när hon tog nästa steg så skäller han ut henne för att hon inte bryter vapnet när hon möter folk i skogen. Flera av kursdeltagarna gjorde något fel och blev regelrätt utskällda av honom, men flera gick banan i mitt tycke klanderfritt, men alla fick mer eller mindre utskällningar för i mitt tycke påhittade fel liknande de jag redan nämnt. Sedan var det mer nervärderande kommentarer som inte rörde själva säkerheten. En liten, ganska kraftig tjej fick kommentaren "akta staketet" (som vi skulle klättra över) och "kommer du över" då hon hade lite svårt att klättra på Hon tog mycket illa vid sig och började gråta efteråt och hoppade därefter av kursen.

Nästa gång vi kom till skjutbanan så var det samma negativa attityd. När vi satt i fikarummet tappade han ett papper och säger till en av killarna vid bordet bredvid honom "vad gör du? "va" frågar killen, som inte förstår något då han pratat med sina kamrater. "Men plocka upp pappret då!" Killen känner sig pressad till att plocka upp pappret åt honom. Varefter gubbens kompisar skrattar åt honom. Det finns mycket sådant här att berätta om gubben, men ni förstår nog hur han är. Tyvärr har gubbmaffian mycket tid då den består av pensionärer och man drar sig för att åka till banan, då den alltid är där. Man känner sig absolut inte välkommen och även gentlemannen som jag nämner i början har mer eller mindre slutat. Han kom på kant efter att ha skällt på deras beteende. Efter det vart han utfryst och fick vara på sitt eget hörn. Gubbmaffian fick även min sambo till att bli så ledsen och förbannad att hon gav upp jägarexamen, det var inget roligt längre. Hon har börjat fundera på att ta examen igen, efter flera år. Men då blir det i en annan klubb.

[Firefox]

Trist läsning kunskapstörstig Sånt där är inte bra för en föryngring av jägar/skyttekåren

Själv har jag inga dåliga erfarenheter av den lokala banan, mest för att det kanske bara är jag och farsan där då men ändå. De få gångerna jag gick på korthållsskyttet så blev jag väl bemött och de var uppenbart glada över att det kom nån yngre. Tyvärr var det ingen skyttegren jag fastnade för, skjuter hellre "studsare" O då skjuter jag oftast ensam med far min. Ingen press eller stress eller griniga gubbar

[Raggarö]

Kunskapstörstig,

Tillhör väl kanske "gubbmaffian" egentligen, känner dock allt för väl igen det du snackar om. Att jävlas med elever är det värsta en lärare/instruktör kan göra. Klarar man inte av att lära ut "vad kursplanen avser" utan att inta denna förhatliga attityd så ska man bort från sin tjänst.

Detta är översitteri inget annat
Usch, nu blev jag härsken........
Hoppas din sambo inte ger upp, utan tar sin jägarexamen trots allt.

Raggarö

[Haggva]

Jag skulle vilja påstå att det inte går att göra bort sej. I alla fall inte i bänkskytte på Hacksjöbanan.

Alla kan vara sej själva.Och vi är så sammansvetsade och hjälpsamma. T.e.x kan någon helt plötsligt erbjuda sej att sätta senap och ketchup på sin grillkorv?? Eller till och med ta fram ett korvbröd? Ja då förstår ni kanske vad det handlar om?

Gemenskap,korvgrillning,beröm,hjälpsamhet,en dunk i ryggen. Men framförallt stöttar vi varandra i vått och torrt.

Får någon en dålig serie brukar vi sätta oss i en ring på gräset med personen i mitten. Sen försöker vi på ett mjukt sätt reda ut vad som gick fel.

Visst det kan bli lite tårar och kramar ibland. Men det känns så bra efteråt.

[Vettern]

Nu faller allt på plats faktiskt. Allt dragande med läskstänger, burkar med oljor, fett och andra smörjmedel. Och till råga på allt denna äckligt hjälpsamma attityd....jag VISSTE att det var något skumt på gång på Hackis!