Förra året blev jag inviterad att tillsammans med en god vän jaga kronhjort i sunnmörsalpene i Norge. Resan blev ytterst minnesvärd på många sätt, trots att vi inte lyckades fälla någon hjort. Jag ska här lämna det spektakulära landsapets skönhet och de gäckande hjortarnas därhän och istället lyfta lite kort om den ytliga bekantskap vi fick i hur man löst eftersöksplikten.
Det är väl inte helt otroligt att vi missuppfattat ett o annat om systemet, norska vänner på forumet hoppas jag kan hjälpa till att styra upp detta och fylla i det vi inte snappat upp rätt. Men såhär fattade vi saken iallfall i grova drag:
Vår ytterst gästvänlige värd var ensam eftersöksjägare för hela dalgången som innefattade licens på knappt 80 hjortar. Som vi förstod det hela fick han en mindre summa pengar (några få tusenlappar per år om vi förstod det rätt) för besväret, men det innebar också att han alltid skulle kunna rycka ut inom ett par timmar för att gå på eftersök om det skulle behövas. Jägarna i området behövde inte kontakta honom i förväg för den saken, det ingick i uppdraget och jägarna kunde gå ut jaga när andan föll på utan att behöva ordna med eftersöksekipage i "stand by". Skulle han resa bort på semester eller liknande fick han ordna med annan eftersöksjägare som täckte upp för honom. Jag och min kamrat (StefanF på forumet)upplevde att detta var ett galant system som ger eftersöksjägare som är experter inom sitt område och som får den erfarenhet som behövs. Vår vän hade enkel utrustning för förvärvet, en gammal sliten tvättlina som spårlina, en gammal militärkarbin som vapen, men kunskapen om hjortarna i området, ekipagets rutin och organisationens geniala enkelhet imponerade. Krångel med att passera markgränser var istortsett obefintligt, det var han som hade den rätten, punkt slut. Om eftersöket drog ut framåt natten eller bedömdes utsiktslöst att lösa med tiillbuds stående medel kontaktade eftesöksjägaren en regionalt ansvarig person (minns inte vilken myndighet eller organisation denna person satt i) som beslutade om eftersöket skulle avslutas helt, avslutas för att återupptas dagen efter eller om annat ekipage skulle tillkallas.
Tilläggas bör att fjällmiljön som detta rör sig om inte kan liknas vid något vi alls har hemma i svedala, att försöka gå eftersök nattetid skulle på stora delar av området vara vansinnigt och förenat med omedelbar livsfara!!
Mitt intryck var att Sveriges system för eftersök, organisation och lagstiftning runt detta gör oss till ett u-land i jämförelse! Som detta eminenta forum visar har vi en klick med exeptionellt duktiga eftersöksjägare. Problemet som jag ser det är att det finns aldeles för många som förlitar sig på jaktlagets rådjursdrivare eller älghund för eftersök vare sig den är tränad för det eller alls lämpad. För ett mindre genomsnittligt jaktlag med ett par hundra hektar mark, någon älg på licensen och max ett tiotal rådjur skjutna/år är det inte realistiskt att tro att alla ska kunna hålla sig med rimlig erfarenhet och tillräckligt bra hund för att lösa aningens svårare eftersök. Att alla som jagar varje gång ska iförväg kontakta en rutinerad eftersöksjägare för att höra om denne kan ställa upp om det skulle behövas tror jag är att tro för mkt om folk... tyvärr..
Jag är ingen jätterfaren jägare, men jag har iallafall hunnit se såpass många slarviga eftersök o lättvindlig hållning till tillgängligheten på eftersöksekipage att jag vågar påstå att vi skulle kunna få ett avsevärt bättre system för detta, med mindre lidande för skadat villt och som bonus dessutom skulle förenkla för de flesta svenska jägares jaktvardag.Finns det fler som mött goda exempel på bättre eftersökssytem än Sveriges utomlands?
/Jörgen
