Telefonen ringde kvart i tio i måndags kväll, älg påkörd på e6:an små skador på bilen. Var på plats halv elva och efter en stunds undersökning av platsen så hittar vi spåret. Alt detta utan att bli påkörda märkligt nog
Vi börjar spårningen och spårar c:a 400m upp i en stor granplantering som ligger på en av mina jaktmarker. Tappar spåret i mörkret och bestämmer oss för att ringa området och avbryta tills dagsljuset kommer.Tisdag:
Har fått ut 4 förhållsskyttar och jag och min far går på det nu 12 timmar gamla spåret med gråhunden Rock 9 år och halvstövaren Linus 2 år.
Halvstövaren tar spåret som om det vore pinfärskt och efter c:a 300 meters spårning i kanten av en stor mosse så känner Rock nånting i vinden.
Vi beslutar oss för att släppa honom och 150 meter längre fram blir det ståndskall. Vi avvaktar ett par minuter och släpper sen även unghunden linus.
Även han börjar skälla och jag och min far börjar ansmygningen. Efter c:a 40 minuter är vi c:a 100 meter från ståndet. Vi bestämmer att pappa ska vänta där ifall det går loss och jag ska smyga på ståndet. Det tar mig en kvart att komma in på 25 meter där jag sätter mig på knä för att kolla läget. Får genom nåra granbuskar se horn och smyger 5 meter till. Då ser jag att tjuren tittar på mig så jag viftar med ena armen, tjuren försöker gå iväg och när han ska ta första steget med vänster framben så sjunker han ihop. Tänker att nåt är fel med den älgen och skjuter, älgen ramlar i smällen.
Vänster framben var rakt av precis under knät och han hade nog fått det svårt i framtiden. Det bästa var att unghunden uppträdde så exemplarist med att först ta det kalla spåret och sen skälla ett jättefint ståndskall i en timme
[img][/img]
[img][/img]
[img][/img]
